Hej Erik!
Tack för boken den kom idag, Helt super... jag har redan genomfört belöning på sänggående och stickers för varje gång han klär på sig själv... I kväll kom han isäng 45 min tidigare än vanligt, helt underbart...jag har själv diagnosen ADHD så för mig är även rutiner mycket viktiga...Vad vi har gjort för att lösa saker hos oss är t ex jag följer honom alltid till skolan, har lagt om min arbetstid så att det fungerar. Jag tog ut honom ur fritids för att få bort ett moment, han går själv hem eller kommer till mitt jobb som ligger bredvid skolan. Men detta fungerar bara just nu pga att han har fått Amfetamin, innan gick det inte för honom att gå hem själv. Vi har aldrig på varken radio, tv eller liknande på morgonen utan sitter i lugn och ro och äter frukost. När han ska borsta tänderna så ska han stanna inne på toaletten, han får inte gå ut och vandra runt med borsten för då glömmer han att borsta, vi har köpt en eltandborste för att underlätta borstningen, han går till en privat tandläkare för att plocka bort orosmoment... oj oj oj jag skulle kunna berätta hur mycket som helst... Jag önskar att det gick att söka projekt pengar för att kunna åka ut i samhället och informera skola, barnomsorg, vård om dessa barn och deras problematik... vet du om det finns att söka sådant någonstans? Hör gärna av er....Pia

Hej Pia!
Det är precis sådana här vardagliga tips som vi vill att ni skriver in:
     - Insättning av förstärkningssystem,
       (tänk på att göra dom i små steg
       så att alla orkar med uppgifterna).
     - Lägga om arbetstiden.
     - Medicinbehandling.
     - Ta bort radio och TV på morgonen.
     - Eltandborste och stann kvar inne
       på toaletten vid tandborstning,
       privat tandläkare.
Pia, jag vet inte om det finns projektpengar att söka, men jag ska försöka ta reda på det. Fortsätt alla att komma in med tips av det här slaget.
mvh Erik Wirkberg

Hej, jag är en ensamstående mamma med en son på 11år som har DAMP. Vill först tacka för en bra site. Har nyligen fått hem boken "Lekfulla metoder---" en toppen bok. Äntligen något som kan hjälpa en i vardagen. En fråga ang de förstärkningsmedel ni föreslår, hur skall man undvika att inte hamna i en situation som ger att det alltid kommer att krävas "belöningar" på allt barnet gör. Och att dessa belöningar blir större och större. Tänker då på att barnet själv kräver att det skall belönas alltid annars fortsätter han ej med det man försöker att lära ut. Nånstans skall väl det man tränar bli automatiskt i barnets vardagsliv. Hoppas du förstår vad jag menar, det var lite svårt att formulera denna fråga.
Vidare är jag nyfiken på detta med studiecirklar, här i Sala finns ej mycket för de familjer med barn som har dessa diagnoser, kan jag som enskild anordna en studiecirkel och vilken typ av stöd kan man isåfall få av t ex er, annan eller kommun?
Tack för att ni finns. MVH Anja Pladanius
E-mail Anjouska@hotmail.com eller wvy974@tninet.se

Hej Anja!
Tack för dina ord om oss och boken (det värmer). Att hålla igång ett förstärkningssystem som hjälper barnet att orka motivera sig och att hinna uppfatta händelsekedjor måste ske i mycket små steg. Hela den här metodiken går ut på att barnet lyckas i så många situationer som möjligt och att man riktar in sig på barnets resurser/intressen. "Inflationsrisken" bemöts bäst genom att:
1. Hitta den minsta möjliga kortsiktiga belöningen (från början) utefter barnets resurser/intressen.
Det kan t ex vara pokémonkort, ishockeybilder, legobitar, serietidningar, extra fickpengar, samtalstid till mobilen, extra tid vid datorn m.m. Här brukar vi sätta en övre gräns på c:a 30-50:-/v.
2. Hitta en kostsammare långsiktig belöning.
Det kan vara något som ni ändå hade tänkt ge ert barn längre fram (t ex TV- eller dataspel, innebandyklubba, skridskor, ridlektioner m.m. Många barn har svårt att vänta, men med de kortsiktiga belöningarna brukar det gå bra. Ett riktmärke kan vara 12-20 lappar på de här.
3. Sätt in er vuxna i förstärkningssystemet.
De flesta barn har ett sinne för rättvisa. Det har visat sig vara mycket bra om man har fyra kolumner på pappret (förutom rutsystemet). 1. Vad jag (barnet) ska göra?  2. Vad föräldrar/skolpersonal ska göra?   3. Målsättningen (barnets).  4. Belöningen. Sedan när man ökar barnets uppgifter (i små steg), ökar man också föräldrars/skolpersonalens uppgifter. Dessa uppgifter brukar oftast vara att man ska påminna barnet vid vissa tider, spela in något från TV:n som barnet missar, sluta tjata vid speciella tillfällen m.m.
4. Byt successivt ut belöningarna till sociala aktiviteter.
Erfarenheten visar att det är svårt att börja med sociala aktiviteter (saker först), men att det går att byta till t ex åka och bada i badhuset, gå ut och äta pizza, byggtid för koja eller lådbil, "myskvällar" med chips och cola m.m.
MEN KOM IHÅG ATT GE OMEDELBAR BERÖM, DET ÄR OFTAST DEN STÖRSTA BELÖNINGEN!
Efterhand kommer barnet att se andra fördelar än belöningar, t ex att folk runtomkring blir "snällare", kompisar, sover bättre m.m.
Anja, följ de "instruktioner" som finns i boken (sid 28-31) och vi skulle vilja att du återkommer med rapporter om hur det går. Återkom gärna också om det uppstår fler frågor. Ni som läser det här, skriv in era erfarenheter om förstärkningssystem.
PS Anja, jag återkommer med ett svar om föräldracirklar. DS
Mvh Erik Wirkberg

Hej igen Anja!
Är du medlem i Riksförbundet Attention (www.attention-riks.nu)? Cirklarna "Metoder I Vardagen" finns nu i många varianter. De finns som behandlingscirklar (för de familjer som är hos oss i behandling på BUP, Uppsala). Informations- och problemlösningscirklar som är en större grupp (c:a 20-25 st.) av i huvudsak föräldrar som har nyligen tagit kontakt med BUP, skolcirklar för skolpersonal, cirklar som våra lokala föräldraföreningar anordnar med BUP-personal som ledare m.m. Det vi håller på med nu är ett samarbete med Riksförbundet Attention och Riks-Studiefrämjandet. Det går ut på att Studiefrämjandet ska ha studiehandledning (det är meningen att cirkeln ska ingå i deras programutbud), Attention ska ha ledare för cirklarna och vi ska ha utbildningsdagar för de blivande cirkelledarna. Vi har börjat i Östra Götaland (Kalmartrakten) och meningen är att de här cirklarna ska eventuellt spridas i landet.
Riksförbundet Attention har en länsförening i Västmanland. Kontaktpersoner är Ann-Kristin Zvar ( anki.z@bredband.net ), Västerås och Pernilla Persson ( pernillape@yahoo.com ), Arboga. Mitt råd till dig är att ta kontakt med någon av dem.
Vad det gäller att starta upp egna cirklar vet jag inte hur man gör, men jag för mig att man kan gå via studieförbunden. Kan ni som läser det här skriva in till oss om olika cirklar som ni vet av.
Mvh Erik Wirkberg

Hej Erik, tack för ditt snabba svar. Tänkte jag skule berätta lite om Nicolas, min son, och hur det har varit. Nico är som sagt 11 år han har haft sin diagnos i snart tre år. Det tog oss två år och mycket bråk med skola och PUB b.la innan vi äntligen fick komma på en utredning. Jag hade kännt på mig sen Nico var i tre års åldern att allt ej var som det skulle, vad nu det innebär?, för mig har han alltid varit en levnadsglad kille med många "tokiga idér". En underbar kille som ger mycket kärlek och många skratt. I 1:a klass gick det någorlunda bra, sen bröt "he-et" ut.
Mobbing, rymningar, magont, feber, bråk hemma, i skolan, mm enligt skolan var detta ett familjeproblem. Jag skulle vara mer hård mot Nico, mer bestämd, tvinga honom till att gilla skolan med andra ord. Han var ej trygg i skolan litade ej på de vuxna, sa att de ej fanns att de ej lyssnade på honom utan bara skyllde alla situationer på honom. Vilket visa sig vara rätt när sanningarna kom fram. Efter många möten med skola, PUB, och sociala, där det mesta gick ut på att det är inga fel på Nico, diagnosmässigt sätt, utan han är bara ouppfostrad och har ingen stabilitet i hemmet gav jag slutligen upp och sa fom nu stannar Nico hemma, han går ej till skolan längre jag kan undervisa honom själv. Skolan frågade varför jag gjorde så och jag svarade -Så länge vi vuxna ej kan komma överens och se till vad som är bäst för barnet då kan vi ej heller begära att barnet skall kunna komma "överens" eller känna sig trygg i skolan.
Detta resulterade i att Nico var hemma i nästan fyra månader och fick slutligen oxå hemundervisning två dagar i veckan. Men det satte oxå fart på sociala som såg till att utredningen gjordes tillslut och han fick diagnosen DAMP med autistiska drag. Äntligen var nog det första man tänkte, och vad skönt det kändes för mig som mamma, det var inte mitt fel, jag hade rätt när jag trodde att Nicos problem var djupare än så, nu kan vi få
råd och förslag till hur man skall göra för att livet skall bli enklare för Nico. Icke sa nicke, det vi fick var -detta är hans diagnos, en uppföljande utredning borde kanske göras om två år. Alla frågor som hur, varför, framtid, stöd mm. de rann ut i sanden. Vi har inga riktiga svar, det finns inga stödgrupper, det är upp till föräldrarna, vi vet inte!!!!!
Så äntligen byttes ut till vad gör vi nu, vad har vi för rättigheter vart vänder vi oss. Och där står vi väl lite fortfarande, mycket har hänt olika turer, många samtal mm. Inte är det lätt. Man hoppas och tror så länge att myndigheter och instanser skall hjälpa en att ibland flera år kan rinna förbi innan ngt händer. Nu är det så att jag är ganska envis och har tack vare Nicos behov börjat våga vara aktv och inte ge mig. Idag litar jag ej på vad t ex skolan eller PUB säger utan kollar alltid upp fakta innan jag ger mig.Vilket har visat sig vara bra, för äntligen börjar det hända saker som jag hoppas kommer att göra Nicos liv bättre. Mitt råd till alla föräldrar som har barn med olika problem är GE INTE UPP; FRÅGA PÅ tills ni får svar, kräv ditt barns rättighet att få leva ett gott och respektfullt liv. Och minns du är INTE ENSAM, det finns många av oss härute, var inte rädd för att be om hjälp, den kan finnas närmare än du tror. Jag håller tummarna för oss alla. Och stora kramar till alla barn.
MVH Anja

Hej Anja!
Du har alldeles rätt i att man (tyvärr) som förälder måste orka många gånger ta reda på kunskap innan man kontaktar "professionen"! Men det är inte lätt, för mycket av orken går oftast till att försöka fixa till vardagen. Din berättelse är mycket vanlig, det är många föräldrar som kan vittna om liknande svårigheter.
Vi på BUP i Uppsala har försökt ta ett litet steg i att bemöta det här genom att ordna till en föräldracirkel i samarbete med den lokala föräldraföreningen "Bokstavsbarn" (cirkeln "Metoder I Vardagen"). Det är i huvudsak 20-25 föräldrar från våra Öppenvårdsmottagningar (familjer som är ganska nyligen anmälda till BUP) och en av styrelsemedlemmarna i föräldraföreningen som är med. Cirkeln går i huvudsak ut på att få kunskap kring neuropsykiatriska funktionshinder och utröna vilken hjälp man har rätt till som familj. Målsättningen är att efter cirkeln ska föräldrar veta vad dom kan kräva för hjälp av "professionen". 
Jag skulle vilja uppmana alla som läser det här att gå med föräldraföreningar som t ex Attention (www.attention-riks.nu), för ju fler man blir desto större möjligheter finns det att barn med neuropsykiatriska funktionshinder kan få samma förutsättningar som alla andra barn i samhället!
mvh Erik Wirkberg  

Hej Anja!
Om du går in på SKOLA (S16-Studiecirklar) så kan du se hur Pia fick igång en cirkel med lärarstuderande som deltagare.
mvh Erik Wirkberg