Hej, vi är föräldrar till en pojke på snart 13 år. Hela hans uppväxt har varit en enda kamp. Vi har genomgått ett antal vredesutbrott mm. Vi har länge förstått att han är på gränsen till ex. ADHD men vi har försökt att hantera honom på tusen olika sätt. Han har alltid uppfört sig jättebra när vi varit borta eller haft besök hemma. Alla har alltid sagt att han är så "redig". Tyvärr har det oftast brakat loss när man kommer hem. Precis som han måste ta igen allt han missat då han "uppfört sig". Nu har han snart gått ut 6:an efter ett år av mobbing och utfrysning som vi nu fått bukt med. Nu har vi också fått samtal från skolpersonal att han inte fungerar på lektionerna. Han vill så gärna men han orkar inte. Han slår upp boken och har verkligen gnista de första 10-20 minuterna sen slår han igen boken och ger upp. Han säger själv att det är jättejobbigt att lära sig så mycket. Han har alltid varit enormt aktiv och har spelat fotboll mm. Han har tappat gnistan för det också men som tur är han fiske som fritidsintresse. Problemet med honom är att han har så svårt att öppna sig och prata. Han har så mycket inom sig som behöver komma ut. Vi har nu vänt oss till skolpsykologen för att få en utredning.
Det svåra är att 12 års aningar nu har blivit besannade och detta känns SÅ jobbigt. Anklagar sig själv för att vi inte tagit hjälp tidigare. Det kräver så mycket att det känns som man ibland bara vill ger upp. Att kanske behöva inse att vår son inte är som alla andra är fruktansvärt just nu. Vi älskar honom och kommer göra allt för att se till att han får den hjälp han behöver. Finns det fler som är i denna situationen som inte vet eftersom gränsen är så hårfin. Vi behöver alla råd och tips vi kan få.

Tack på förhand!

Hej!
Det här med utredning eller inte är oftast ett svårt val för många föräldrar. Min erfarenhet är att det fortfarande är så att barnen får lättare hjälp ifrån samhällets sida om barnet har diagnos (fast en diagnos egentligen bara är ett samlingsnamn på de bekymmer man har!). Det är precis som ni säger, att gränsen till att uppfylla diagnoskriterier eller inte är "hårfin" för många barn. Det är inte lätt att avgöra många gånger om man ska "utsätta" ett barn för en utredning för det tar oftast lång tid och sätter igång processer. Men här är min erfarenhet att en diagnos oftast är en lättnad för barnen, en bekräftelse på känslan man haft av att känna sig annorlunda än andra barn.

Det viktiga är dock att man hjälper barnet på bästa sätt och det har ni ju verkligen gjort ("tusentals olika sätt att hantera t ex vredesutbrott, hjälper till med fritidsintressen, tagit itu med mobbing m.m.). Och nu att ni hjälper honom till en psykologkontakt. Jag kan förstå att det kanske inte hjälper er så mycket. Men av det ni skrivit så har ni gjort oerhört mycket som föräldrar, dvs brytt er om er son på alla tänkbara sätt!

Ni skriver att ni vill ha råd och tips. Kan ni återkomma mer specifikt om det är något speciellt ni skulle vilja ha råd/tips kring? Och ni som är inne på sidan, skriv in synpunkter!
mvh Erik Wirkberg
 

Tack för Ert svar. Det betyder mycket att få kontakt med folk som vet vad det handlar om.

Det vi är så rädda för är att vår son ska sätta sig helt på tvären och våra problem ska bli ännu större genom att vi "utsätter" honom för en utredning. Samtidigt inser vi att vi har inget annat val eftersom det går sämre och sämre i skolan.

En "vanlig" skola kan absolut inte ta hand om dessa barn med speciella behov och vi funderar mycket på Montissoriskola. Finns det någon som har erfarenhet av denna typ av skola?

Det är så oerhört viktigt att vi finner förtroende för de psykologer vi nu kommer komma i kontakt med. Kan man avbryta en sådan här utredning om det inte känns bra?

Kommer vi som föräldrar att få stöd? Dvs. få möjlighet att prata av oss med någon.

Det finns en känsla som gnager hos oss, att inte längre hantera situationen själva. Det är ju vår son och att utlämna honom så är jobbigt. Förhoppningsvis kommer det lätta både för vår son och oss, man har bara så mycket framför sig som gör att man är livrädd.

Vi har också en dotter på 9 år. Hon förstår att det är problem men hur förklarar vi för henne?

Marie, Niclas.

Hej Marie och Niclas!
Givetvis är det ni föräldrar som bestämmer om utredningen ska fortsätta eller inte. Vilken stöd/behandling man får efter en utredning är mycket olika i olika delar av Sverige. Men det minsta ni kan kräva är att de som utreder, hjälper er att få den hjälp er son behöver i skolan (för att få samma förutsättningar som alla andra barn att klara sin skolgång). Om ni går in på "Tidigare inlägg" (på UTREDNING) så finns där en utredning som Gill och Patrik har delat med sig till oss. Man kan följa utredningen som deras son var med i.

Det här med att ge förklaringar till t ex syskon tycker jag oftast är bäst att man jämför med andra svårigheter. Att inte kunna sitta still och koncentrera sig eller att inte kunna orka "hålla ihop sig" och låta bli få vredesutbrott kan man t ex jämföra med:
att inte kunna låta bli att klia sig vid klåda, att inte kunna låta bli att nysa vid allergiska besvär m.m. Dvs att brorsan inte kan rå för att han inte orkar hålla ihop sig, men att ni vuxna ska hjälpa honom så att han kan det. Barn tänker på ett konkret sätt och där tror jag vi vuxna krånglar oftast till det.

Jag har inte erfarenhet av Montessoriskolor och barn som har koncentrationssvårigheter. Det jag har hört av ett par föräldrar att metodiken inte har passat så bra för deras barn som har ADHD-diagnos.

Ni som är inne på sidan och har erfarenhet av Montessoriskolor, skriv in till Marie och Niclas!
mvh Erik Wirkberg

Hej
Jag vill även upplysa om att väljer man att avsluta utredningen, även fast man sökt helt själv som förälder. Så kan bup anmäla föräldrarna till Socialen. Vilket hände mig. Socialen starta en utredning. De vände ut och in på vår familj, de ringde runt till skola, dagis, bekanta osv. Efter 4 månader så lades utredningen ner, utan att Soc hittat något konstigt i familjen.

Hej Marie o Niclas!
Montessorimodellen tyckte jag lät bra när jag läste om den första gången. När jag sen kollade upp detta lite mer ingående så förstod jag att den kräver ganska mycket av barnen. Det låter bra med individuella studieprogram, precis vad barn med särskilda behov behöver,men som jag uppfattade det så är det mycket arbete i stora grupper samt självständigt arbete där eleven själv ska ta ansvar för lärandet. För våran dotter skulle det ej fungera (ev. diagnos Asperger)och jag tror ej att det är det bästa för barn med särskilda behov, däremot förespråkar jag små klasser för våra barn.

Har min son verkligen AD/HD med inslag av trots
Min son ansågs jobbig på dagis och blev enligt min mening otroligt dåligt behandlad. Han började slåss och kasta saker omkring sig. Hemma eller i andra sammanhang var han en snäll och omtänksam liten kille som hade svårt att sitta still.
Dagisproblemen följde med upp i sexårsgruppen. Antagligen för att många av barnen var samma som på dagis.
Till skillnad från dagis så tolererade inte fröknarna att min son gjorde andra barn illa och satte sig och prata med honom då detta hände. Skolan skickade en remiss till skolpsykologen om att han behövde utredas för de misstänkte en neurologisk skada.
Psykologen var under utredningen mycket klumpig. Då sonen frågade hur långt det var kvar av utredningen svarade psykologen att det inte var mycket. Det visade sig att sonen inte gjort mer än 25% av WISC-testet. Då han frågat tre gånger och fått samma svar föll psykologens trovärdighet och han ville inte fortsätta testet. Han skrek inte eller blev arg utan sa lugnt och stilla att han inte ville fortsätta och sprang sedan iväg. Detta kallade psykologen trots i utredningen. Jag skulle själv ha gjort likadant. Sonen var under utredningsdagarna mycket orolig och hade ovanligt mycket spring i benen. Detta var också något som psykologen påtalade för mig och inför min son flera gånger under WISC-testet.
Sonen fick diagnosen AD/HD med inslag av trots, men teamet som gjorde utredningen var inte eniga. Det fanns de som menade att han inte hade AD/HD utan att det var en mognadsfråga. Sonen satt vid ett tillfälle under utredningssamtalet och läste en tidning då vi vuxna pratade och hade då inga svårigheter att koncentrera sig. Han sprang under utredningssamtalet omkring men svarade på alla frågor som ställdes till honom.
WISC-testet visade att han var åldersadikvat eller bättre än för sin ålder på samtliga test. Men han fullföljde inte testet men däremot fullföljde han samtliga deltest.
Jag var själv som barn precis som min son. Hade mycket svårt att sitta still och var ganska impulsiv. Detta beteende försvann då jag var mellan sju och åtta år. Mitt äldsta barn hade liknande "problem" och det försvann innan han var sju år. Det är många i min släkt som varit likadana. Min mamma sa att det var som att vända på en hand. Ena dagen sprang jag omkring och andra dagen hade jag inga svårigheter att sitta still, så snabbt förändrades jag.
Jag har alltid varit duktig i skolan och aldrig haft problem att koncentrera mig eller med impulskontrollen. Jag har haft stort socialt umgänge och aldrig känt mig utanför.
Nu har det gått sex månader sedan skolan skrev ner sina synpunkter på vår son. Både lärare och andra klassföräldrar upplever att sonen blivit lugnare sista månaderna. En klassförälder sa att han tyckte det var synd att min son och hans son inte skulle få komma i samma klass.(något som han inte skulle sagt för 6 månader sedan) Sonen har många kompisar och är mycket sällan i konflikter med kompisar. Det är tre veckor sedan jag hörde att han var i konflikt senast och då har jag varit noga med att verkligen fråga. En lärare sade rent ut att hon inte trodde att utredningen skulle visa något med tanke på hur mycket lugnare min son blivit. Han har enligt samma lärare inte längre några kamratproblem.

Ända sedan han började skolan har jag upplevt att skolan lagt hans problem på oss föräldrar. Detta ändrade sig dock efter att sonen tillsammans med skolan var och hälsade på hans gamla dagis. Skolpersonalen märkte att sonen blev som förbytt och de upplevde att han mådde så dåligt av att återse sitt gamla dagis att en av dem gick med honom tillbaka till skolan. Efter denna händelse har skolpersonalen sagt till mig att de reagerat på dagispersonalens sätt att hantera sonen eller rättare sagt att inte hantera sonen. Dagispersonalen hade vid överlämnandet berättat för skolpersonalen hur de brukade göra då han fick utbrott.



En annan lärare berättade nu i veckan att sonen pratade med en kompis medan hon läste en bok för honom. Tillslut slog hon igen boken och sa att hon inte tänkte läsa om han pratade med andra. Han sa att han visst hörde vad hon läst. Berätta då hade läraren svarat. Sonen berättade vad hon läst och han hade utan tvekan hört allt vad hon sagt, fast att han samtidigt pratat med en kompis. Även jag har samma förmåga. Kan skriva ett brev samtidigt som jag pratar i telefonen om något helt annat. Jag kan även läsa en artikel i tidningen samtidigt som jag pratar i telefonen.

Jag är ytterst tveksam till att han har AD/HD. Jag har under flera år arbetat med barn med AD/HD, DAMP och Aspergers och känner inte igen sonen i dem. Sonen har aldrig sönder saker och är inte så impulsiv att det uppfyller kriterierna för AD/HD. Jag har alltid varit stolt över sonen och aldrig upplevt honom speciellt jobbig. På mornarna kan han ligga en timme och titta upp i taket och bara tänka på olika saker. Hans sömn har alltid varit mycket bra. Som liten var han ett vaket och glatt barn som sov hela nätterna.
Min son är den fjärde i min släkt som blivit utredd men den första som fått diagnos. I min släkt är skilsmässor mycket ovanliga likadant är det med missbruk och kriminalitet. I skolan har vi presterat bra och flertalet av oss har högskoleutbildning. Min sons stora förmåga är att planera, skolutflykter, städning eller övernattning hos kompisar är inga problem. Kan jag verkligen ha så fel gällande min son?

Hej!
Planeringssvårigheter pga den "sänkta vakenheten" (se andra svar på inläggssidorna) är ju mera en regel än undantag. Överaktivitet är något som många barn har under perioder, utan att för den skull ha ADHD-problematik (c:a hälften av alla överaktiva 4-åringar är inte överaktiva vid 7-års ålder). Att vara bråkig är heller inte att ha ADHD. Det här med att koncentrera sig, har vi oftast individuella sätt att göra det på (några vill ha helt tyst, andra vill ha radion på när man läser m.m.).

Vad det gäller utredningar så är det skiftande kvalitét på dessa (men det har skett en kvalitétsökning utefter att kunskapen har ökat). Många föräldrar kan känna igen sig i sina barn. Det är oerhört viktigt att alltid ha med föräldrarna i en utredning. Eftersom ADHD är till en stor del en symtomdiagnos ska föräldrars synpunkter beaktas i stor omfattning. De avbrutna testen, visade dessa en nedsättning i uppmärksamhetsförmågan? För oftast fokuserar man för mycket på hyperaktivitet/impulsivitet, men "grundproblemet" för barn med ADHD är oftast uppmärksamhetssvårigheterna.

mvh Erik Wirkberg

Jag är mamman som skrev under rubriken ADHD.
Erik Wirkberg undrade om sonen hade uppmärksamhetsproblem. Jag tror inte detta. Under WISC-testet skulle han peka ut vad det var som fattades på en sida. T ex örat på en hund. Detta kom han långt på, vad jag förstod av utredaren. Ett annat test var att han skulle lägga en bildserie. Enligt vad utredaren sa hade han inte varit med om att ett barn i min sons ålder kommit så långt i detta testet. Ett test var att han skulle fylla i figurer på ett papper. Han hann lite mer än halva pappret innan tiden tog slut. Han protesterade lite över att han inte fick göra färdigt pappret. Då han la pussel hände det att han lade en pusselbit upp och ner. Sista pusslet han lade var ett streck-ansikte och detta klarade han inte av helt.Jag vet inte om detta säger så mycket om honom. I trafiken är han mycket uppmärksam på bilar och drar sig genast ut mot kanten om någon skulle komma. Jag upplever inte sonen som hyperaktiv hemma och skolpersonalen upplever honom inte heller som det längre, men i!
vissa situationer kan man nog uppleva honom som detta.
Mammman till "har min son verkligen ADHD".

Hej igen!
Varför jag frågade om utredningen visade att din son har en nedsättning i uppmärksamhetsförmågan var för att det måste barnet ha om man ska kunna sätta ADHD-diagnos.

Återgivningen till hem och skola efter utredningen är en sak som många föräldrarna är mycket kritiska till i föräldrautbildningarna. T ex var det en förälder som hade uppfattat att uppmärksamhetsstörning innebar att denne gav för lite uppmärksamhet till sitt barn! Då har man minst sagt inte gjort en bra återgivning!

För att utröna om dina tvivel är sanna tycker jag du ska gå igenom testen med utredningsteamet och be dem förklara vilka test som visar på uppmärksamhetsstörningen.
mvh Erik Wirkberg
Hej jag är här för första gången.
Jag undrar om man kan få Ritalina utskrivet på prov för min son på 7.5år som har ADHD.På hab fick jag inte det för han uppfyllde inte kriterierna D.V.S. Han har inte samma beteende i skolan som hemma.Han håller igen i skolan och tar ut svängarna när han kommer hem.
Är det ett vanligt beteende vid ADHD?
Han har inte lärt sig läsa skriva eller nåt annat.Han drar sig undan andra barns inviter till lek och vill helst vara med vuxna,samtidigt vill han leka men vågar inte.Han leker med betydlgt yngre barn men helst bara med en i taget.
Blir det fler så drar han sig undan.Är det vanligt.Vill ha honom undersökt av någon annan läkare för att se vad han/hon har för åsikt.
Jag har hört attt Christopher Gillberg ska vara duktig.
et ni om man kan beställa tid där hos honom.
Jag skule så gärna vilja att min son skulle få testa Ritalina för att se om det hade hjälpt honom.En anna fråga som jag har är vilka fonder som lämpar sig bäst söka bidrag från.
Jag tänkte nämligen söka bidrag till en studsmatta för min son för att förbättra hans motorik och kordination som han har det svårt med.
Från en frågvis mamma
Hej frågvis mamma
Alla barn har möjlighet att söka hjälp hos majblommefonden. I vissa kommuner är det skolsköterskan som tar emot ansökan i andra kan det vara någon från kyrkan.
Du kan mejla till fonden och fråga till vem du ska skicka ansökan. Mejladressen hittar du på www.majblomman.se.
Lycka till
Hej "frågvis mamma"!
Man kan inte få Ritalin utskriven på prov utan att barnet har en diagnos. Dvs man måste ha diagnos för att få medicinen.

För att få diagnosen ADHD så är det att barnet ska uppfylla kriterierna bl. a symtomen ska visa sig i minst i två miljöer (t ex hemma, skolan , fritids m.m.). Ibland tittar man för mycket på om barnet är överaktivt/impulsivt när man ska avgöra om han uppfyller kriterierna. Men "grundorsaken" till ADHD är den nedsatta uppmärksamhetsförmågan och därför är det vanligt många gånger att barnet kan hålla ihop sig i skolan och brista när han kommer hem. Eller vice versa. Min erfarenhet att barn med ADHD-problematik drar sig undan är sällsynt. Snarare att barnen slänger sig in i leken och eftersom dem inte hinner med att se hela situationen så blir missförstånd som leder till bråk.

Christopher Gillberg är en av de ledande forskarna vi har i Sverige inom neuropsykiatriska funktionshinder. Jag vet inte om man kan beställa tid hos honom, är det någon annan som vet?

Vad det gäller fonder så finns ju majblommefonden som förra svaret gav, och du kan gå in på ÖVRIGT på den här hemsidan så hittar du några fler fonder som du kan titta på (överst på sidan).
mvh Erik Wirkberg
hej, jag är en mamma till en nu tioårig pojke och undrar om jag har npgon anledning att känna oro för honom. Han är lillebror till en bror 13 och en syster 20.
Idag pratade vi om en pojke i skolan som har inlärningssvårigheter och kanske borde gå i en specialklass. När vi förklarade vad en specialklass är för något, så sa han att han skulle vilja gå i en sådan, för att han tycker att han får aldeles för lite hjälp i skolan ( de har varit ca 20 elever på två lärare hela låg- och nu i mellan-stadiedt). Han sa också att han tycker att det är svårt att koncentrera sig och att det är svårt att lära sig. Mycket riktigt så vet jag att han inte lär sig saker med samma intresse och hastighet som sina äldre syskon, även om skolans personal finner honom duktig, lugn och snäll, så har han vissa problem med att vara lite pratig och hade en period när han inte riktigt förstod att andra barn kanske bara råkade knuffa till honom. Han tolkade det som attak och slogs tillbaka. Han fick hjälp med detta i skolan. Man talade mycket och pedagogiskt om saken.
Han har under lågstadiet ofta utnyttjat möjligheten att dra sig undan med tillsammans med en annan pojke som har haft en extraresurs i klassen.
Ett tag gick han i en väldigt stökig klass, och då vägrade han till sist att gå dit, för att det var så rörigt. Vi fick då byta till en lugn klass.
Hemma kan han få riktiga vredesutbrott om han känner sig kritiserad eller inte trodd på (han har ofta lite annan uppfattning om hans roll i konflikter, storlek på saker och ting och uppfattning om vad som egentligen har hänt)Detta gäller särskilt i förhållande till sin bror. T ex slog han sönder hallgolvet härom dagen med ett damsugarrör, han kan riva sönder sina saker, bita och slita i tyger, skrika högt och slåss både med och utan tillhygge. Han verkar helt förlora kontrollen ibland, även om vi jobbat på att rikta ilskan mot soffans kuddar. Hans egen lösning på problemet är att vi ska hålla fast honom för han vet inte vad han gör. Fast det har blivit bättre med kontrollen, som fyraåring var han värre, då kastade han stolar t ex.
Första tecknet jag tänkte på att han inte var som sina syskon var när han som liten kröp ut över kanter på bord och soffa och inte verkade förstå att det var farligt. Överhuvud taget tog det hela förskoletiden (flertal samrtal med dagis om detta jobbiga barn) för honom att lära sig att inte rusa ut i gatan, att inte välta saker om han hade bråttom genom t ex dagislokalen, att sitta på en stol och äta istället för att stå och srpringa ärenden under måltiden. på dagis satt han dock, men pratade hela tiden och var sist färdig. Han var också sist med att klä på sig. Skor har han helt nyligen lärt sig knyta och han ber om hjälp med knappar.
När han lärde sig att skriva skrev han första två åren pyttelitet, men fint, nu skriver han stort men inte lika fint. Han tycker om att rita och ritar mycket detaljerade bilder med små figurer och fina färger. han gillar regler och har sedan ett år tillbaka pedantisk ordning i sitt rum, för att som han säger att han tycker inte om när saker är röriga heller ligger snett.
Upp till femårsåldern kunde han göra direkt farliga saker, t ex klättra på balkongen, hänga i taklampor, springa mot fönster, sticka in en pinne i kontakten (skulle se om det var farligt i Grekland också, efter att ha fått en stöt redan i Sverige)
Fram tills förra året har han bara lekt med ett barn i taget, annars blir det för mycket att hålla reda på, tyckte han.Det har blivit bättre sedan han började spela fotboll för ett år sedan. Han har en bra pedagogisk tränare och trivs.
Som yngre var han otroligt smärttålig, gick t ex genom en halv dag på dagis och ett helt barnkalas med bruten arm.
Han pratar jättemycket och vill ha uppmärksamheten, även om han försöker att lära sig så avbryter han fortfarande andra och pratar ofta under filmer. Han klarar inte av att vänta på om jag pratar i telefon eller gör något annat, då glömmer han vad det hela var om. När han ritar eller gör läxor rör han hela tiden på vänsterhanden och vippar med fötterna. När han pratar med mig fingrar han hela tiden på mina kläder, mitt ansikte osv.
Han kallar sig själv för dum och kan slänga sig på golvet och skrika "slå mig da" när han får skäll (hemma altså - inte i skolan)i övrigt tycker jag att han är ganska omnipotent. är det bara han och jag kan han sysselsätta sig själv långa stunder, men när andra är med klänger han på mig hela tiden och vill inte sova själv. Andra säger att jag skämmer bort honom, det gör jag kanske, men han verkar behöva så mycket mer närhet, förklaringar och kontroll än sina syskon.
Han var inte så sen i talet, däremot så förstod ingen mer än dagis och jag vad han sa förän han var över fyra, närmare fem år gammal. Han bytte ut de flesta konsonanter mot H, men gav sig aldrig förrän han blev förstådd, han kunde t ex hämta en bok och visa på bilder.

Är jag bara en onödigt orolig mamma, eller finns det anledning till oro?
n.
Hej "mamma till tioårig pojke"!
Efter det du skriver så tycker jag att ni ska inleda en utredning. Framförallt för att han själv reagerar så starkt på att han inte riktigt hinner med i olika situationer (ni andra märker ju det också) och att han inte är kontaktbar i sina ilskeutbrott. Han tycker att det är svårt att koncentrera sig på uppgifter, har svårt att tolka sociala signaler, okontaktbar vid utbrott, går "över styr" i sitt utagerande, uppfattar inte det som är farligt, försöker hålla ordning på ett pedantiskt vis, ovanligt smärttålig, pratar mycket och avbryter ofta m.m. Mitt råd till dig är att du i alla fall kontaktar den utredningsenhet ni har i er stad och diskutera med dem.
mvh Erik Wirkberg