Det skrivs mycket om utredningar och tester här. Men vilka steg innehåller egentligen en utredning?
Vår son har påbörjat utredning för misstänkt DAMP, men eftersom det inte går så lysande snabbt fram i denna djungel av människor som ska utreda honom, så skulle det vara bra för mig som förälder att veta vad vi har att vänta oss. Skulle också vilja veta vem som utför vilken del av utredningen.
Är också undrande till vad vi föräldrar har för möjligheter att få stöd och hjälp? Skolpersonalen får handledning av psykolog, men vi är helt utelämnade. Det känns som att man arbetar i motvind hela tiden./Kali
Hej Kali!
Att få reda på (i alla fall i grova drag) vad en utredning innehåller borde vara en rättighet. Jag kan ju bara ge vad en utredning innehåller hos oss på BUP i Uppsala (det är olika i olika delar av landet).

I en neuropsykiatriska utredning kan följande personalkategorier ingå:

Läkare (sjukdomshistoria under uppväxtåren och nu (anamnes), testning av barnets förmågor (utvecklingsnivån), allmän läkarundersökning m.m.

Psykolog (testningar kring barnets inre föreställningsvärld, tankemässiga
(kognitiva) funktioner, tolkning av testresultat m.m.).

Specialpedagog (bedömning av läs -och skrivförmåga, förmåga att ta instruktioner m.m.).

Arbetsterapeut (finmotoriska bedömningar, barnets förmåga att tolka och använda sina sinnen (perceptionen), kartläggning av barnets reaktion på rörelse -och lägesförändringar m.m.).

Sjukgymnast (grovmotoriska bedömningar, barnets kroppsuppfattning/kroppsmedvetenhet m.m.).

Kurator (krisbearbetning, information om samhälleliga stödinsatser, uppföljande verksamhet m.m.).

Omvårdnadspersonal (sjuksköterska, skötare) -Kontaktperson innan-under och efter utredning, uppföljning av medicinbehandling, bokning av tider m.m.

Beteendeobservationer (kliniskt, skolan och hemmet)ingår hos alla "professionerna".

Men som sagt så är det olika i olika delar av landet (och alla de här "professionerna" behöver inte vara med för diagnossättning), likaså stöd och hjälp insatser som barnet, föräldrarna och skolpersonalen får. Som minimikrav måste man kunna ställa att de svårigheter som utredningen kommer fram till, ska det finnas hjälpåtgärder för! Och det ska utredningsteamet ta på sig att hjälpa till med att leta fram och vara påtryckare. Annars är ju utredningen inte mycket värd, att bara komma fram med svårigheterna och inte vad man ska göra för att hjälpa barnet med dem.

Om ni går in på "Tidigare inlägg" så finns det ett föräldrapar som delat med sig om hur det gick till när deras son utreddes.
mvh Erik Wirkberg
Hej, jag har en son på 7 år som alltid varit väldigt aktiv både fysiskt samt verbalt. Vilket andra människor ofta uppfattar som att han är ouppfostrad, och lätt blir irriterad på honom, vilket resulterar att han blir ännu värre. Det här innebär att vi gärna drar oss för att åka och hälsa på någon eller ta med honom till affärer. Kan nämna att han blir lugnare hemma. Han började i 1:a klass nu i Augusti och vi har redan haft ett möte med läraren samt skolpsykolog. Han har svårt att sitta still och vara tyst, han är inte aggresiv snarare retsam mot andra. Kan nämna att han har väldigt lätt att lära sig saker, speciellt matte intresserar honom, medans dom andra håller på med 1+2 vill han räkna 75+19 och det blir oftast rätt också. Det går i raketfart det han gör, han blir fort klar och kräver nya uppgifter, får han inte det händer det saker i klassrummet. Min fråga till Er är gör jag honom en tjänst eller en otjänst att låta testa honom. Eller kan han bli lugnare med ål!
dern. Kan det skrivas utvärderingar om honom som han kan bli lidande för i framtiden?? Samt får han diagnos vad kan göras för att hjälpa honom?? // Orolig Mamma

Hej "orolig mamma"!
Vad det gäller att barnet får diagnos är min erfarenhet att barnet oftast får bättre och fler hjälpåtgärder. Det kan gälla både medicinsk (krävs diagnos), såsom psykologisk behandling. Det vore jättebra om alla barn skulle kunna få den hjälp dom behöver genom att man tittade på vilka svårigheter barnet har och man satte in nödvändiga åtgärder. Men så ser det inte ut. Därför är många gånger en diagnos nödvändig.

Vad det gäller om barnet kan bli lidande i framtiden så är det få saker som man inte kan få som alla andra. Jag vet att det finns en viss inskränkning i försäkringen (se ovanför på "Inskränkningar i försäkringar"). Annars känner jag inte till några andra inskränkningar. Är det någon annan som är inne på sidan som vet? Vilka behandlingar som finns är mycket olika i olika delar av landet. Men minimikravet ska vara att barnet och familjen ska få hjälp för de svårigheter som en utredning kommer fram till!

Om ni ska göra en utredning eller inte måste ni själva ta ställning till (t ex i samråd med läraren och skolpsykologen).
mvh Erik Wirkberg

Hej. jag är en mamma till en trettonårig pojke. Av rent intresse (och en försiktig aning om att jag som vuxen kanske har vissa symptomer på ADHD el. liknande)har jag nu läst en massa om ADHD, damp och Asperger. Mina funderingar runt min pojke är inte helt nya, men någongång ska man väl fundera till lite extra. Jag vet att han inte riktigt är som andra, men har alltid försökt att anpassa mitt sätt till mina barns individuella nehov. Som liten var han väldigt känslig för beröring och krängde när han blev omhållen, för att jobba med detta har jag sedan han varit liten och upp i skolåldern kitlat honom, och brottats, detta har han gillat.(fortfarande gillar han bara att få en kram på eget initiativ och offtast får jag ett försvar när jag rör vid honom, jag har lärt mig att röra honom försiktigt på axeln eller underarmen)
Som liten hade han svårt med ögonkontekt och vi lekte mycket tittut. Jag tror han var en bit upp i skolåldern innan ögonkontakt riktigt fungerade. Han ser fortfarande inte alltid på folk när han pratar med dem, men det är mycket bättre.
Han har svårt att förstå att han slår hyårt och att det gör ont. Som liten höll han inte våra små husdjur på samma sätt som e andra barnen. Han fick liksom lära sig hur man gör istälet för att det bara finns där. Men han har alltid varit noga med att djuren får väl mat och vi tar väl hand om dem.
När det gäller social kontakter var han väldigt populär ända upp till 11-12års åldern då han är full med ideér och en ledartyp, trots att han är mycket lättledd.
Ett tag verkade det svårare för honom att få kompisar, han var liksom lite vilsen i sin personlighet (säkert helt åldersadekvat) men har nu pendlat mellan "datanörden" och "värstingarna" och verkar ha funnit ett mellanläge där han trivs. I låg och mellanstadiet var han mycket intresserad av alla såpor på tv och pratade mycket om hur relationerna fungerade mellan m'änniskorna. Jag fick en känsla av att han "lärde" sig "spelregler" Under den tiden var han också ordförande i elevråd och kommunskolråd. Han har varit lite lillgammal och förståndig alltid, mer mogen för sin ålder liksom. I dag tror ingen att han är under femton år, han ser stor ut också.
Han har en specialbegåvning i matematik (han räknade ut srincipen bakom multiplikation och divition av sig själv vid fem års ålder) det som ett matematiskt gramatikspel. han förstår inte varför man hela tiden i skolan hänvisar till att han är ju så duktig. Övriga ämnen bara lär han sig omedelbart, han läser en text en gång sen kan han det.
Alla i familjen tror på Gud, men inte han, därför att Gud inte syns.
Som alla andra barn gillar han dataspel och bygger upp egna hemsidor med maffiaspel, vilket alltid fascinerat honom, lika så gillar han att boxas, för han tycker om att slåss. När vi pratar om konsekvenser av slagsmål, så säger han det tänker inte han på därför han är starkast och de andra "det är deras sak" ändå är han empatisk när vi talar om samhälliga orättvisor.
För någon vecka sedan sa han att förresten så är det så att han får aldrig dåligt samvete, även om han vet att man ska ha det, så känner han ingenting innuti sig.Jag undrade om det var ett bekymmer och han svarade att nä, men har tänkt på det i bland att han kanske känner annorlunda än andra. Sen ville han inte prata mer. Han är väldigt reserverad i att prata om sig själv.
Hn ber mig att vara sträng och hjälpa honom att hålla reda på det han måste hålla reda på, tider, läxor, träning. Han behöver trots sin begåvning handledning vid läxläsning för han vet inte ibland vilken ordning och vad som är viktigast och ibland får han inte ihop vad de vill veta i ett mattetal,men uträkningen klarar han galant. Han genomgick en skolpssykologtest förra året och den klarade han helt utan problem med mycket hög koncentrationsförmåga, så det är mest det här med hans egna känsla, hans "inlärda" socila betende, beröring och behov av struktur. När han var liten gick vi till en barnpsykolog en gång, för att han var så krävande. Vi kom då fram till att det var ett barn som behövde så mycket struktur och så lite förändringar som möjligt.
Tja inte vet jag, kanske letar jag problem och även om det vore ett problem så kan jag ju ändå inte göra mer än att stödja honomn på det sätt jag redan försöker. vad skulle kunna förbättras om man t ex tog reda på om det var något "fel". När han är koncentrerad så är omvärlden helt avstängd, man måste röra vid honom för att få kontakt. Och att han började prata sent, treårsåldern och det verkade som om han inte hörde, vilket det
senare visade sig att han gjorde. Finns det något jag själv kan kolla av med honom eller ska tänka på?

PS Hans pappa är oerhört asocial, snäll och trevlig men stort sett inget socilat umgänge, har aldrig förstått varför vänner och ställa upp på andra är så viktigt.

Hej mamma till 13-årig pojke!
Du skriver "jag kan ju inte göra mer än stödja honom på det sätt jag redan försöker". Det du beskriver du gör, är otroligt bra! Du anpassar ditt sätt till dina barns individuella behov, du har respekt för hans känslighet för beröring och ögonkontakt m.m. Vad det gäller din fråga om det är något som du ska tänka på så tycker jag att du redan tänker på det som behövs för att din son ska må bra.

En reflektion som jag har efter att läst ditt inlägg, är att mycket av de bekymmer som du beskriver att din son har, har många barn som ibland får diagnosen Aspergers syndrom (som du har läst om). Det som skulle kunna föranleda att du skulle kanske behöva "ta reda på om det är något fel" är ju om han får stora problem med t ex skolsituationen och behöver en anpassad skolgång. För det är oftast mycket lättare att få det om barnet har utretts, för hur mycket man än önskar att alla barn ska ha hjälp med de problem dom har, så ser det inte ut så i verkligheten.

Ge dig själv ett stort erkännande för det du gör och hör gärna av dig igen med fler funderingar om de uppstår.
mvh Erik Wirkberg
Hej!
Jag har inte skrivit på länge men fick ett infall att skriva lite.
Marcus går nu på en skola anpassad för barn med NPF. I det stora hela funkar det bra med täta kontakter i skolan och med råd och stöd.
Marcus gjorde den här neps utredningen i sommras och den visade på att Marcus ligger utanför området där AD/HD och damp finns men att han ändå har sina dippar.
Jag vet inte vad som är bra eller dåligt med att ha det diagnostiserat eller inte, men han går på en skola där man arbetar med hans svårigheter vilket känns mycket bra.

Marcus har svårt med att vara i grupp, en till en, är det han klarar av, så det jobbar dom mycket med.
Han är duktig i skolarbetet och gör sin planering varje dag om än med gruff och grymt.

Skolan arbetar mycket med olika former av belöning, bl.a med stjärnor som man kan få vid olika prestationer. Dessa stjärnor får man handla för i fredags kiosken som innehåller godis läsk, popcorn mm och som avnjuts till en film på fredags eftermiddagar. 60 stjärnor insamlade och man får en biobiljett. 3 sjärnor/dag kan man samla. Jättepoppis är detta.

Jag läste än av insändarna här och kände att det var mycket likt Marcus och hur han är.

Det som jag kan känna är jobbigt är att Marcus inte finns i nån ruta eller vad ska man säga,det finns inget namn på just hans svårighet eftersom han befinner sig utanför ramen, i en gråzon mellan sk "normal" och AD/HD-Damp.

Tack för mig till alla med "ramlösa" barn
/Gill
Hej igen Gill!
Det finns oftast stora fördelar med att man får ett samlingsnamn för de problem man har. Att vara i "gråzonen", dvs uppfylla nästan diagnosen, kan vara frustrerande många gånger för man har mindre chanser att få den hjälp man behöver (både medicinskt och psykologiskt).
mvh Erik Wirkberg
Hej!!
Vi får en otrolig hjälp av familjeterapeft och psykolog och inte minst de otroligt bra lärare vi har i vår skola.
Marcus går i en skola med elva barn och 3 lärare och 2 fritids ansvariga.
Dom är mycket duktiga och engagerade i att hjälpa Marcus.
Det jag känner spontant är att han stämmer så bra in på AD/HD diagnosen, men att han är så pass inteligent att han ändå inte "får plats" i det facket, om man nu får utrycka sig på ett sådant sätt.

Ta tex idag Julafton, det hela blir helt enkelt för mycket. Man orkar inte vänta. När paketen delas ut river man av allt på en gång," så det blir kaos", från en sak till en annan, till nästa och nästa osv och sen blir det helt enkelt kortslutning när grejer man önskade sig ur katalogen, inte alls fungerar som dom ska. Ja vad händer då, jo då får man själv kortslutning och säger att nästa jul blir det minsann bara en julklapp.

Det jag känner är att Marcus skulle kanske klara av att få en Julklapp/timme så att han i lugn och ro fick öppna och utforska så att man slipper kaos.

Tänk att man aldrig lär sig att det är så man borde göra. Ha julklapps utdelning hela dagen istället för i en timma.
Annars är det hur kul och hur mysigt som helst och i slutändan är man mycket nöjd och glad.


GOD JUL&GOTT NYTT ÅR
ÖNSKAR JAG & MIN FAMILJ TILL ALLA SOM
OCKSÅ BORDE HA JULKLAPPS UTDELNING HELA JULAFTON /kram Gill
Vi har en 9-årig tjej med lindriga tal- och motorikproblem, men utan någon speciell diagnos. Hon besväras ibland av yrsel och hon är rätt lång för sin ålder. I skolan har hon låg status och ingen riktig kompis. Hon har ingen extra hjälp förutom någon timme i veckan hos speciallärare. Hennes talfröken slutade för ca 1 år sedan och ingen ny finns att tillgå. Vi föräldrar känner energiläckage i alla konflikter som resulterar i att vi kommer försent på morgonen etc. men hon är inte aggressiv på ett fysiskt sätt, snarare stänger hon ute omgivningen vid för många krav/intryck. Jag är osäker på om vi borde gå vidare eller om hennes problem är "för lindriga".
Hej!
Jag tycker ni ska ta ett samtal med skolan om hur de ser på er dotters svårigheter och utefter det komma fram till om ni ska gå vidare. Ett alternativ är att ringa vården för att få rådgivning.

Ni som är inne på sidan, skriv in era erfarenheter!
mvh Erik Wirkberg
Min son är elva och ett halvt år och han utreds nu på sin skola för AD/HDDamp. Det hela började när han gick i tvåan. men av testerna de gjorde då kunde ingen diagnos ställas. Skol läkaren ansåg att man kunde sätta diagnosen AD%HD Damp, men jag mot sade detta. Läkaren sa att min son befann sig i en grå zon, där flera olika diagnoser gick i varandra. Nu ska utredningen på börjas igen. jag har verkligen problem med denna doktor, det känns inte som vi pratar samma språk eller ens om samma pojke, när vi diskuterar min son. jag inser att han har inlärnings svårigheter och har en nedsatt koncentration. men han har blivit mycket bättre i skolan sen han fick börja i en liten klass. i praktiken är han lite yngre än sina elva och ett halvt år, men för övrigt är han en glad och snäll kille. mycket fantasi och skaparglädje har han.I övrigt är han en klipsk och intilligent kille, men doktorn använde ordet " sinnes svag" och det gjorde mig både ledsen och arg. Får man som läkare anvä!
nda sig av sådant språk? Denna gången när vi träffades så hade läkaren inte träffat min son sedan 2000, och det störde mig enormt att han redan innan har sin bild klar av hur min son är som person.Det känns som han redan nu är totalt utklassad och att det egentligen inte spelar så stor roll om vad den nya utredningen kommer att ge. Kan jag begära att en annan läkare ersätter den nuvarande?
Hej mamma till elva årig son
Du har rätt att kräva att läkaren uttrycker sig på ett sätt som gör det begripligt för dig varför din son är berättigad en diagnos. Om du och läkaren inte är överens har du rätt att kräva en ny utredning. Jag är förvånad över att du inte av läkaren redan har blivit erbjuden en ny utredning, då du motsatt dig hans diagnos. Händer inget gör en anmälan till socialstyrelsen eller till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Det är varje förälders rättighet att få bry sig om sitt barn. Jag tycker att du ska stå på dig.
Lycka till