Otroligt intressant att hitta allt detta på internet!Vi är två trötta föräldrar till tre barn med olika grad av koncentrationsstörningar.Då vår äldste son på 14 år fått större o större problem som fullständigt explderade ut före jul så har vi nu gjort en stor utredning på BUP. Svaret kom i går ADHD.Vi känner nu stort behov av att sätta oss in i allt som har med problematiken att göra.I första hand undrar vi nu om någon har nåt bra tips på enkel bok/häfte för barn som på ett enkelt sätt förklarar vad ADHD är för nåt.Om vi undrar så undrar vår son förstås ännu mer. Det skulle vara skönt om han själv kunde läsa om sitt "handikapp" och kanske förstå lite vad det handlar om så får man väl sen ta en bit i taget.Tacksam för svar. MVH/SOFIE
 

Hej Sofie!
Den bok som jag kan tipsa om till din son är "Varför vill ingen leka med Dennis?". Om du tittar längst ner på inläggen så finns det en kategori som heter "Förklaringar", där finns var du kan få tag i den. Vi kommer att flytta dit ditt inlägg om ett tag.
OBS!...
...till alla som skriver hit:
För att hålla struktur på inläggen så försöker vi placera dem i olika "fack". Det betyder att ibland hamnar era inlägg inte där ni har markerat att dem ska hamna (detta gäller bara "Nytt inlägg", svar till inlägg hamnar givetvis där ni svarar).
mvh Erik Wirkberg
 
tänk vad man kan hitta på internet. Jag har en son på 10 år som har diagnosen ADHD. Han har alltid varit speciell, men jag har blundat för verkligheten och hela tiden hoppats att han med rätt stöd skall utvecklas till en "normal grabb". Nu vet jag att han har ADHD och jag håller på att lära mig att leva med det (det är inte helt lätt). Jag undrar nu hur jag ska kunna få min son att förstå vad han är för en person och vad han har svårigheter med och varför. Jag tror att med rätt information på rätt sätt till honom skulle hjälpa honom väldigt mycket.
Hur ska jag bära mig åt.

MVH Maria

Hej Maria!
Om du tittar på inläggen här ovanför så hittar du lite tips om förklaringar. Vi är ute i skolor och ger information till klasser och där brukar vi jämföra koncentrationssvårigheter och svårigheter att vara still med andra bekymmer som allergi, diabetes, klåda m.m.
mvh Erik Wirkberg
Jag blir lite rädd när en mamma skriver. Hur ska jag få min son att förstå vad han är för en person och vad han har för svårigheter. Vore det inte bättre att mamma eller BUP kunde se vad pojken är för en person och stödja honom utifrån honom själv och inte från en stöpt mall. Pojken har säkert talanger och färdigheter som kan vara mer utvecklade än "normala" barns. Dessa tycker jag är det viktigaste att se, inte de brister och svårigheter han har(utan att bortse från svårigheterna). Utgå från barnet och sätt inget etikett på pojken om vem han ska vara utifrån en diagnos. ADHD barn är också personligheter och ska inte klumpas ihop i en grupp.åxå mamma

Hej!
Vi vuxna måste vara försiktiga hur vi använder orden. T ex i många skolor har man börjat använda "DAMP-skalle" som skällsord. Diagnosen är ju en beskrivning av svårigheter som ett barn har. Därför ska vi inte använda ord som ADHD-barn, DAMP-barn utan barn med ADHD/DAMP-problematik. Diagnosen är ingen etikett, utan beskrivning av beteenden som är extra vanliga vid ADHD/DAMP-problematik.

Givetvis ska man bygga på resurser hos barnen, men min erfarenhet är att barnen efter viss ålder oftast vill ha en förklaring till varför de kommer tillkorta/varför vissa saker blir på ett visst sätt.

Ni som är inne på sidan, skriv in synpunkter!
mvh Erik Wirkberg
Hej
Min pojke är 9 år och har diagnosen ADHD med autistiska drag. Hans största problem, som ni säkert förstår är den sociala interaktionen med andra människor.
Han är inte " så" överaktiv utan uppmärksamheten är väl hans stora bekymmer vad gäller adhdn, han är inte heller aggressiv, överhuvudtaget, snarare tvärtom, han är för lite aggressiv.....
HAn är också mycket mån om lillasyster.
Men han har det ganska jobbigt i alla fall, skolan är hemskt kämpig då han inte tycker att allt är nödvändigt att lära sig, om han vilöl lära sig om karl XII , då vill hanBARA göra det. Fotboll och sånt blir ofta fel då han tycker att reglerna är konstiga eller orättvisa. Min pojke tycker ofta att saker är konstiga eller fel.
HAn har ass i skolan och det fungerar mycket bättre när de är tillsammans än med hela klassen, han har inga inlärningsproblem.

Nu till min fråga:
Pojken vet inte själv om sin diagnos och att han fungerar annorlunda än andra barn.
Vi bor i en liten by och han går på en byskola, skolans lärare vet såklart om detta, också fritis personalen. Då byn är liten jobbar flera föräldrar på skolan och fritis vilket i praktiken innebär att föräldrarna i byn vet om detta. Det i sig gör ingenting men min oro är att han skall få veta " bakvägen", att någon snackar "brevid", det skulle bli väldigt fel, samtidigt känns det inte heller bra att berätta för honom eftersom han inte själv upplever sig annorlunda.
Har ni någon fundering om hur man kan gå till väga i detta fallet?
till saken hör att han varit astmatiker sedan han var liten och vetat om detta och " skyllt" på astman att han inte kan göra si eller så, kanske kan det bli så att man ger han ett verktyg att få " slippa" ifrån saker och ting, pojken är mycket smart och skulle mycket väl kunna använda sin diagnos för att förklara att han inte kan koncentrera sig på ex matten idag....
Funderingar och förslag????
Vänligen
Jeanette
Hej Jeanette!
När jag arbetar med barn som har diagnoser har jag som en regel att prata om vad barnet har för svårigheter i sin vardag (med kamrater, syskon, vuxna, skolarbetet m.m.) och hur kan vuxna hjälpa till med att han/hon kan få det lättare att bemöta dessa vardagssituationer rent konkret (alla barn har bekymmer av olika slag, men en del har mer och annorlunda). När vi är ute i skolor och ger information till klasser och där brukar vi jämföra neuropsykitriska funktionshinder med andra bekymmer som allergi, diabetes, klåda m.m.

Ni som är inne på sidan, skriv in tips!
mvh Erik Wirkberg
.
Hej igen!
Självklart skall man inte använda en diadnos som en etikett utan som en förklaringsmodell som hjälper mig och omvärlden att förstå och kunna ge adekvat hjälp till min pojke.
Min största oro handlar ju inte så mycket om detta att han fått en diagnos utan snarare hur man skall kunna ge han en infallsvinkel till sin problematik som inte hämmar honom och som inte ger honom ett legalt sätt att slinka undan( som han garanterat tar om han får chansen...)pojken utvecklas positivt hela tiden och får bra stöttning även i skolan men just detta funderar jag på, hur skall man på ett bra sätt förklara när den dagen kommer.

han börjar förstå att han inte riktigt funkar som sina kompisar och säger att han har en " dammhjärna", när han inte städat sin hjärna är den dammig och då funkar den inte, då behöver han vila och läsa en stund för så dammar man en hjärna tycker han, då funkar den sedan... så visst hittar han egna sätt att hantera sin problematik men samtidigt vill man som mamma ha en " back up" en bra sätt att förklara för honom den dagen han frågar.

mvh
Jeanette
Hej Jeanett!
Det här hör man ganska ofta att han/hon använder sin diagnos som ursäkt. Vill bara säga att ett barn som misslyckas så ofta både med andras och egna mål kanske behöver skulla på sin diagnos för att orka med alla misslyckanden. Inget barn vill ha ett handikapp och det kommer att sluta att använda sig av sin diagnos som ursäkt när det inte behöver det längre. Ett bra sätt att bemöta det är att säga att jag förstår att det här är ett problem för dig. Fråga om han/hon har en lösning på problemet om inte föreslå ett sätt ni kan hjälpas åt att komma åt problemet.
Kram Millan
 
Hej!
Jag berättade för min son. När han var fem år då han fick sin damp diagnos och då var det självklart för mig att berätta för honom. Jag började redan under utredningen och sa att jag mistänkte att han hade damp och att jag ville att vi skulle göra det för att han skulle få mera hjälp med sina svårigheter.
Han varken frågade eller komenterade det. När utredningen var klar berättade jag att det var så att han hade damp och att jag också hade det. Då berättade jag lite mera för honom tog exepel på svårigheter som han hade. Jag sa också att det betyder inte att vi inte kan lära oss, men att det tar lite längre tid. Han frågade inte häller då något.
När han blev sex år kom första frågan och det var har Kalle mycket damp ?( Kalle är ett på hittat nam) Det var en kille med utvecklingstörning. Jag svarade då att Kalle har ett annat handikapp som är svårare än vårt. Han började fråga mera om sina svårigheter och jag svarade svarade ärligt och samtidigt försökte vi hitta lösningar. Tex när han fick en fråga så satte han upp handen till ett stopptecken samtidigt som han sa vänta jag måste samla mig. Det gjorde han även på lekis och efter en liten stund så sa han nu är jag förberädd.
När han blev sju och började skolan, kom det... han var jätte ledsen och arg för att han hade damp och tyckte det var mitt fel som fött honom. Jag sa att jag förstod att han var ledsen och att det jobbigt, samtidigt berömde jag honom för hans bra sidor. Vi hade många sådana stunder men vi slutade alltid med att prata om hans goda sidor. Bland annat var det att han alltid var så glad och man blev glad av att se honom.
Nu är han tio, han går i  en vanlig klass. Har mycket kompisar i skolan fungera väldigt socialt i skolan. Men för att skriva och läsa får han kämpa hårt. Hemma får han utbrott ibland och speciellt om det varit jobbigt i skolan eller om det är något annat som inte är som han tänkt. Han har mycket kompisar även hemma och det fungerar bra. Men när han var i sex år var det mycket konflikter med kompisar, då tog jag hjälp av kompisarna och vi uträdde vad som hänt, inte för att se ut någon syndabok utanför att se en händelsekjedja. Vi har jobbat med många saker som dykt upp under tidens gång. Vi har mycket kvar också man får priotera vad som är viktigast just nu. Just nu är det skolarbetet som vi kämpar med och han är så medveten om att träning är det som ger resultat och ibland har han själv blivit överraskad över sitt resultat. Vi båda äter centralstimulerande medicin som hjälper oss mycket. Jag har ju en fördel eftersom jag själv har damp, adhd och dyslexi att kunna känna in oc!
 h prata med min son om vårat handikapp. Varför det var självklart för mig att berätta är ju för att det var ingen som pratade med mig om mina svårigheter och jag hade massa funderingar och fantasier om mina svårigheter. Som sagt blev det här lite rörit och säker massa stavfel, men är det något ni undrar över så får ni gärna skriva Millangullfeldt@telia.com eller msn millangullfeldt_3@hotail.com
Kram Millan

 
 Hej Millan!
Det här med att hitta rätt nivå när man ska prata med barnen om funktionshindret är ofta en svårighet. De ungdomar jag träffar (i 16-17 års ålder) berättar oftast om att dem har haft mycket tankar om att dem känt sig "dumma i huvudet" och annorlunda under sin skoltid. Därför är det viktigt att ta upp förklaringar till varför barnet har svårt i vissa situationer, men de måste vara individuella.
mvh Erik Wirkberg
 
Härligt, hoppas verkligen att vi alla tar tillvara denna möjligheten att få tips och idéer. jag är mamma till tre  barn varav det äldsta har damp. Han har själv lite svårt att förstå sig själv och skärmar av sig mot att han har  damp, vill alltså vara som alla andra. Det är svårt att  förklara för honom att han inte är mindre värd än andra  bara för att han har en diagnos. Vi har försökt att jämföra med andra typer av diagnoser som andra barn men vi  når inte riktigt fram. 
Några tips??
Hej!
Hur gammal är barnet? När jag arbetar med barn som har diagnoser har jag som en regel att prata om vad barnet har för svårigheter i sin vardag (med kamrater, syskon, vuxna, skolarbetet m.m.) och hur kan vuxna hjälpa till med att han/hon kan få det lättare att bemöta dessa vardagssituationer rent konkret (alla barn har bekymmer av olika slag, men en del har mer och annorlunda). Diagnoser är oftast bra för oss vuxna att få ett samlingsnamn på de bekymmer som barnet har och för att få rätt sorts hjälp till barnet, men min erfarenhet är (som du beskriver) att man som barn inte vill höra talas om bokstavskombinationer. Ett boktips som jag kan ge dig är vad det gäller att förklara för barnet om DAMP är :
   "Varför vill ingen leka med Dennis?"
    - Att tala med barn om DAMP/ADHD.
    Den kan beställas direkt från förlaget:
                Säve Förlag
                Mimersv. 47
             433 64 Sävedalen
Är det någon annan som kan delge tips/råd vad det gäller hur man kan ge förklaringar till barnet om de svårigheter han/hon har?
mvh Erik Wirkberg 
Jag brukar förklara att har man ont i foten så har man det, det hindrar mig att få vara med på aktiviteter som kräver en helt fungerade fot för att kunna delta på elitnivå, de flesta som har helt friska fötter når inte elitnivå i alla fall, men de flesta har god användnign av en fot även om den gör ont och inte hänger med. Har man ADHD/DAMP eller liknande så är det samma sak, fast på ett annat sätt.
Tyvärr får man inte blommor och choklad som uppmuntran och deltagande när man får diagnoser gällande psykosociala problem, vilket man får om man brytit benet i slalombacken.
Men jag skickar blommor och älsklingsmusik till alla med ADHD/DAMP och liknande problem med eller utan diagnos.
Mvh Carin F A
Hej du som försköker förklara för ditt barn om ett handikapp! Jag har själv damp och har länge inte accsepterat detta faktum. för mig så var det som att mina föräldrar inte tyckte om mig och det enda de talade om var mitt handikapp. jag avskydde det. det tips jag kan ge dig är att inte tjata och försköka få ungen att förstå. Visa i stället HUR MYCKET du älskar honom. då kommer han att förstå tids nog. Visa honom hur VÄRDEFULLT det är med udda personligheter. kanske det är svårt när personen i fråga skriker och gormar. åteminstone gjorde jag det. Men med kärlek Kommer det att gå. Jag fick aldrig mitt självförtroende föränn jag hamnade på en skola där alla älskade och ascepterade mig precis för den jag är. Då kunde jag accseptera ett handikapp. Tänk så här: om någon kom och sa till dig: Tja du är ju inte riktigt som alla andra och det är därför du gör si och så. det blir handikappet som blir personligheten och inte personen.en person är vell en person som gör saker och in!
get djur som är bunden att göra saker därför att det är ett djur. det blir ett slags tillstånd att allt man gör görs av handikappet. Önskar att jag kunde dela en dikt med er här men jag antar att den tar aldeles för stor plats. så jag får nöja mig med detta.
Från En Poet
Hej skulle vilja ha kontakt med dig. Jag har också tre barn var av mitt äldsta har damp. Han är 11 de två övriga 9 1/2 och 5 snart. Vill veta hur det fungerar mellan barnen. Vissa gånger håller jag på att bli tokig av denna kamp mellan pojkarna. Det skulle vara jätte skoj att höra av dig. Min mejl adress är elina.lu@telia.com
hej! jag har DAMP ficka min dejnos när jag var 13 år. i dag är jag 18år. jag har någr råd du kanse tycker att dom är dum.  råd 1 att vis mycka kärlek till dit barna för att barn med damp böver mycka kärlek. råd2 att prata mycka för då hjälpe du dit barn int bar om svår saker om vardaglig saker. råd3 att var envis och inte je upp. råd5 om dit barn någ gån skulla beöve flyta hem i från för att gå i skolan på en an ort då är an då. licka mycka värd som mamma lycka till liv en som vet vad svår heter är  sofie
Sofie!

TACK för dina råd !
Det värmde mig så att läsa det du skrivit.
Jag är på rätt väg det vet jag, envisheten har slagit rot i min kropp, jädrar anamma!!

Sofie,
jag undrar en sak, när kände du bäst att du var älskad i 14-15 års-åldern?

Vad gjorde/sa de personerna då, var det ORDEN
eller det de GJORDE som gav dig känslan av att vara älskad?

Eller, (om det är så att du inte fick uppleva
dessa ord eller handlingar när du var tonåring) vad hade du önskat att de sa till dig?

Detta skulle verkligen hjälpa mig enormt då jag kämpar som sjutton med att "stå kvar med rötterna i jorden" nu när min tonårsdotter
"stormar" rejält.
Ibland vill man så väl att man inte alltid
tänker klart.
En del ord och meningar blir som "mantran" som bara upprepas utan att egentligen fylla någon funktion längre.
På något underligt vis förvandlas mina vänliga ord till röda skynken framför dottern.
Eller så är det dottern som förvandlas till en tjur........................
Vad vet jag!      : )
Lite motigt är det ibland.

Jag öser kärlek och hon tar på sig regnrocken
och fäller upp paraplyet.

Tack än en gång Sofie!

Hälsningar Annelie
Hej!
Hur ska jag tala om för min son att att han har ADHD på bästa sätt, han är 12 år
försök att berätta att alla fungerar på olika sätt och att alla är bra på vissa saker och behöver träna på vissa saker. För min pojke sa jag så här: ADHD gör att man har svårt att sitta still länge och att det är extra jobbigt när barnen i klassen springer runt i klassrummet osv. Jag avslutade med att säga att det bästa med att ha ADHD är att man ofta blir väldigt stark eftersom man springer och klättrar så mycket och att man blir väldigt duktig på allt man gör eftersom man är så snabb i tanke och handling och att man får gjort mycket saker.etc
Jag har försökt att vända adhdn till nåt bra som han kan känna inte är läskigt eller konstigt utan att tack vare sin adhd och är han den kille han är och eftersom jag tycker att han är världens bästa kille som jag älskar så mycket så måste ju adhd vara nåt bra!!
Min grabb köpte denna tanke direkt.. ( han var 10 då)
mvh
jeanette