Hej!
Vi har en son på 13 år med svår ADHD jag är lite orolig för framtiden för hans skull. Kan han jobba, klarar han av att bo själv, det är många frågor som snurrar i huvudet på mig. Ska han behöva leva på bidrag resten av sitt liv. Är det någon som har erfarenhet så vore jag glad för ett svar.
Susanne
Hejsan!
Jag har oxå svår Adhd/Damp och är 18 år. Jag har nu jobbat stort sätt hela sommaren och det har gått superbra. Min chef har till och med erbjudit mig fast tjänst när jag gått färdigt skolan. Jag börjar på en folkhögskola till hösten. Men det beror alldelens på vilket jobb man har och vad man är för person. Jag jobbade tex på ett gatukök förra sommaren, jag blev avskedad efter två veckor. Men det hade inte jag något emot eftersom jag hatade stället. Jag klarade helt änkelt inte av arbetet, det blev alldeles för mycket stress och jag fick ständigt utbrott.

Jag flyttar hemifrån efter sommaren då jag ska börja skolan. Det blir tillsammans med en kompis och jag ser värkligen fram emot det.
Det senaste året har jag mognat väldigt mycket, det känns som att jag nästan är vuxen och jag VET att jag kommer klara av att bo utan mina föräldrar.

Jag tror att du nervärdrar din son. Han klarar nog mer än du tror.
Hej!
Min erfarenhet är att de allra flesta med ADHD hittar sin "gebit". Om jag tittar på de ungdomar jag arbetat med under årens lopp så har de allra flesta hittat jobb som är praktiska, med övervikt inom byggsektorn.
mvh Erik Wirkberg

Hur vi klarar oss beror i framtiden beror på så mycket.När jag träffade min läkare sist sa hon Du som har en lätt ADHD. Då bröt jag ihop. Min kurator fick förklara att hon menade att det finns de som inte klarar att sköta ett jobb, sig själv osv. jag vill skrika sparka...det värsta hindret är människor som inte förstår. Och vi möter dem över allt t.o.m där hjälpen ska finnas. Ingen skulle säja till en totalt blind-du har en"lätt"synskada för att han klarade sin vardag.
Nej vi har olika företsättningar. Självförtroende, personlighet o.s.v. Att jag klarat mej så bra som jag gjort tror jag att beror på att jag haft en enastående, underbar mamma. Som alltit har lyft mej, älskat mej och trott på mej. Och hon har alltit haft ett onatuligt tålamod. Hon har gett mej ett självförtroende och lärt mej att älska mej själv som jag är. Vet inte hur, eller var jag varit utan henne idag. Idag är jag sjukskriven sen 2år tillbaka. Men jag är inte ensam att inte klara av dagens arbetstempo.
man måste lära sig att leva och hanskas med sitt handikapp.
Ok just nu är det tungt för mej, insikten att det aldrig går över. ADHD blandat med depretion. Hopps det var nått helt annat. Älska och tro på din kille. Lyft honom. Lägg ingen vikt på små misslyckanden utan gå vidare. Låt honom lyckas på sitt sätt. vad är rätt å fel?
Lycka till Ulla

Hej! Jag såg ditt inlägg här och vill dela min erfarenhet. Själv har jag svår AD/HD. Jag fick diagnosen när jag var 13 och nu är jag 16½. Jag tror att din son kommer att klara sig bra i livet med jobb, bostad och familj. Jag har fått mycket stöd genom skolan och familjen. Jag började i en liten skola på 6 elever i 8:an. Så nu går ja på gymnasiet och gick ut 9:an med 7VG i betyg. Så mitt råd är ge honom det stöd som krävs. Tjata på skolan tills han får det stöd han behöver där med.//Zanna

Hej !

Min son har ADHD, han är 10 år, fick diagnos för 2 år sen. Det är bara FÖR jobbigt!! vi har arbetat så hårt med ALLT !, gått kurs, tagit hjälp av BUP, informerat, informerat i all oändlighet, kämpat och kämpat. Jag (hans mamma) har varit sjukskriven i över 2 år, ätit antidepressiv medicin. Jag/Vi orkar inte längre, vill inte ha honom längre, känns vidrigt att säga men det går bara inte. Vill ha ett liv !!!!!!! Har inte haft ngt värdigt liv de senaste 7-8 åren, har varit ensam mamma sedan han nästan var nyfödd. Är välutbildad akademiker med mkt bra jobb och hög lön men vad hjälper det, inte ett dugg, är lika utslagen av detta som alla andra. Känner inte längre att jag kan hjälpa honom, känner bara en fasansfull vanmakt över alla dessa liv som bara går, mitt, min älskade dotters, min älskade omöjliga son, ingen av oss lever ett bra liv.
Har en sambo som kämpat i 6 år men som jag märker inte orkar längre och visst jag förstår det samtidigt som jag föraktar honom. Vill bara att det ska vara jag och min dotter. Snälla jag vill ha tillbaka mitt liv!!!!!!!
Hej Vanmakt!
Jag har en pojk med damp, han är 11 år och vi har vetat om det i ett år. Jag vill inte alls verka bättre än dig på något vis, men du tar inte i lite för mycket? Att allt måste vara perfekt och är orolig för vad omgivningen säger? Om du struntar i att tillrättavisa honom i vissa saker, utan berömmer honom mer för det han gör i dag och som blev glömt i går. Jag är definitivt ingen perfekt mor. När vi fick reda på diagnosen kändes det som pusselbitarna föll på plats. Vi förstod att trottset var inte det, utan att han verkligen inte förtod vad vi menade.
Har ni kontakt med någon barnhabilitering? Erfarenheten vi har av dem är otroligt possitiv. De kommer till skolan och ger tips och råd till skolpersonalen och även till  oss. Skriv gärna till mig om du vill eller om någon annan har lust.
Kram och lycka till!
kai67_2@hotmail.com.
Hej Du mamma som känner vanmakt!
Du har all rätt att känna dig trött och utmattad. Du gör drar ett "jätte lass"
Du måste också prioritera dig själv, även om det är svårt att ta sig den tiden.
Finns det någon släktning som kan gå in på t ex. helgerna och avlasta? Om det inte finns, kan du kanske annonsera om någon kontaktfamilj som har intresse och engagemang för ditt barn.

Kan din son vara ensam hemma en längre sund, så att du och din sambo kan t ex ta en promenad och bara prata?

Kanske är det till hjälp att tänka, att din son inte har "förmåga" att handla så som man bör i olika situationer.

Jag har haft hjälp av att läsa Kaj Pollacks och Ben Furmans böcker. Det kanske är något även för dig.

Mvh

Nilla
Ge inte upp på din son. Han behöver dig mer än någon annan. Har en son med ADHD-liknande beteende (är under utredning) och en son som är "perfekt". När jag är ensam med min perfekta son så är det som semester för mig men man får aldrig klandra den som har ett handikapp. Du vet ju själv att han inte kan hjälpa det. Några ord som gäller din och min son mer än något annat.
Jag har en son på 10 år.Sen han var liten hade han problem med att sitta stilla och med koncentration.Han var väldigt impulsiv och kunnde inte venta på sin tur.Det kändes som att han var upp i varv hela tiden.När han gick på dagis trodde jag att han kommer och mogna när han börjar skola.Det blev inte som jag trodde.
Fröken klagade på honom hela tiden, skikade lappar hem om all bus som han hittat på, ville att jag ska vara i skolan med honom någon gång i vecka....Innan vrge utveklings samtalet fick jag ont i magen och kände mig kass som föräldrer.Han ofta tappade bort sina saker.Läcksorna var han inte intresserad av och gjörde ingenting i skolan....
När han började trean fick han en ny lerare som förstog vad det handlade om.Min älskade son blev testad av skolans logoped cho det komm fram att han har problem med närminet. Logopeden misstenkte att det kan handla om ADHD.
Hur ska jag gå till väga för att han ska få diagnos? Jag är verkligen orolig för honom och hans framtid. om ni har någon tipps skriv gärna.
MVH orolig mamma A.I.
Jag har en nioårig son som har svårt i kontakten med andra barn, hamnar ofta i konflikt med andra.I skolan vill man göra en utredning, men vi föräldrar är tveksamma till det. Eftersom han redan har en resurs och vi inte tycker att problemet är så stort hemma ser vi ingen orsak till att göra det. Hans storebror har diagnosen ADHD så någon form av npf har han säkert. Samtidigt tycker vi inte att han har den oro och impulsivitet som dessa barn brukar ha. Hans största problem är kompisar och att "komma in i en ny grupp". I början är han då orolig. Är det värdefullt att ha en diagnos i alla lägen. Jag skulle önska att man istället försökte hjälpa honom med kamratrelationer.
Mvh Funderande mamma