Hej!
Och TACK för en mycket bra bok! Jag kan inte nog beskriva hur befriande det var med en bok som tar upp konkreta råd och tips hur man kan (i vårt fall) göra vardagen lättare i hemmet. Den verkar också mycket användbar i skolsituationer, där får man väl bara hoppas att skolpersonalen är så medveten att de intresserar sig för dessa frågor.
 
Just nu undrar jag kring en sak som jag redan nu vet är svårt att ge råd kring för utomstående. Det rör nämligen vårdnad och umgänge. Men - jag skulle ändå vilja ha råd kring denna fråga som jag ständigt och jämt grunnar på utan att komma fram till något vettigt:
Vår dotter är 5 år och det minsta man kan säga är i alla fall att hon är orolig, osäker och väldigt känslig för förändringar. Rutiner och konsekvens gör henne betydligt lugnare och tryggare. Med andra ord är det inte särskilt kul att just hon har skilda föräldrar. Men nu är det ju så.
Jag och hennes pappa är överens om att hon behöver ett "huvudhem", vilket är här i ett hus tillsammans med mig, min sambo och vår gemensamma barn som är bara några månader. Här har hon sin bas och vi är båda vuxna mycket medvetna om hennes särskilda behov och inrättar vårt liv efter det så mycket vi kan. Hennes pappa vill väl och är snäll, men det här med rutiner och dylikt är verkligen inte hans starka sida. Han är rätt "fladdrig" i sättet och säger själv att han tror att han har/haft liknande symptom som vår dotter - fast värre - när han var liten. Hon är med honom ungefär en tredjedel av sin tid.
Min ständiga fundering är hur vi skall göra med umgänget för att vår dotter ska må bäst. Dvs skall hon träffa honom oftare och kortare perioder (typ ngn dag i veckan) eller mer sällan och längre perioder (typ var tredje vecka). Vi har provat båda varianterna och båda har nackdelar. Eftersom hon är känslig för förändringar i rutiner så har hon det ofta oerhört jobbigt att komma in i rutiner igen efter en längre period, om det är en kort period hinner inte så mycket ruckas på. Å andra sidan om det är en lång period så hinner hon komma in i rutinerna hos pappa. Jag har tom försökt fråga henne vad hon tycker, men får inget vettigt svar. Vad man än säger så är det ok för henne.
Tacksam för råd.
mvh "en grunnande mamma"
Hej!
Tack för responsen på boken, den är ett försök att konkretisera metoder för de vardagliga problem som barn med ADHD/DAMP ofta hamnar i och få till ett lättförståligt språk kring den här problematiken.
 
Min erfarenhet från "umgängesregler" är att regel nummer 1 är samarbete mellan föräldrarna. Det betyder i det optimala att man måste tyvärr pröva olika lösningar och vara flexibel att ändra om man märker att det inte är bra. Och det har ni ju gjort.
De bästa lösningarna jag har varit med om är när barnet får vara i sin "hembas" hela tiden, och föräldrarna alternerar (under en period i alla fall). Men denna lösning är många gånger omöjlig att få ihop (det är väldigt få som har fått till det så under åren). Det du skriver är att kortare perioder hinner inte "rucka" på rutiner så mycket, så det kanske är den bästa lösningen för din dotter?
Är det någon som har råd att ge "en grunnande mamma"?
mvh Erik Wirkberg
Har en dotter som numera är 16½ år och jag har varit skild i ca 14 år.
Både jag och min dotter har adhd och jag vet vad viktigt det är med fasta rutiner.
Men vi får inte glömma bort att barn ändå är mycket anpassningsbara.
Det är oftast vi föräldrar som gör det svårare än nödvändigt.
Även om barnen är helt sluta efter en helg eller en vecka hos sin pappa(om man nu inte kan ha samma rutiner) så kan de faktiskt flyta in i mammans dagliga"mönster" bara vi inte gör så stor affär av det hela utan tyvärr försöka ta tröttheten och ilskan som barnet antagligen är när det kommer hem igen.
Barnen blir snart stora och då är det viktigt att de själva för försöka att strukturera sitt liv givetvis med våra råd och  hjälp.
Min största dotter har haft mycket svårt med detta i många år men vi har pratat,pratat,skrikit skällt,bråkat,gråtit,skrattat men vi har äntligen hittat olika sätt att strukturera vårat liv.
Min dotter kanske inte tycker att mina rutiner är bra utan vill följa sina egna numera även om det kanske är i fel ordning.
Huvudsaken är att försöker.
Förstår om det är jobbigt med små barn,men små barn lär sej otroligt snabbt även om de har ADHD eller DAMP.
De kanske tillockmed har mer eller bättre lösningar på saker och ting bara vi ger oss tid att lyssna på dem.
Skriv mycket gärna  till mej och fråga om saker och ting.jag och mina tjejer har gått igenom allt ifrån hur man bär sej ät för att kunna sova på kvällen,gå i affärer,välja på saker och ting ex godis ,käder mm ,läsa läxan utan att behöva hata mamma fördet är ju så svårt,umgänge med andra,aktiviteter, färdtjänst,vårdbidrag mm mm
MVH. skriv till an37str@hotmil.com
Hej!
Det du beskriver är ännu ett bevis på att ni som har barn som har neuropsykiatriska funktionshinder är otroligt bra föräldrar (som oftast får kämpa i motvind mot många inskränkta attityder).
Du skriver att man kan maila till dig och fråga om hur man bär sig åt för att läsa läxan utan att behöva hata mamma, gå i affärer m.m. Vad vi skulle vilja är att ni delar med er tips till oss alla. Skulle ni (helst både du och din dotter) vilja skriva till H11-Tjejer och dela med av era
erfarenheter? Kring hur man både som barn och förälder fixar de vardagliga situationerna som ofta är problematiska när man har neuropsykiatriska funktionshinder?
mvh Erik Wirkberg
Hej,
Jag och min sambo har en dotter som har Tourette, ADHD, OCD och ODD, den senaste tiden har det trappats upp väldigt mycket, vi har försökt att få akut hjälp från kommunen om avlastning. Min sambo klarar inte av situationen när jag är på arbetet. Vart vänder man sig vid akuta situationer. T ex. när hon "går till anfall" och slå sina syskon och mamman.
Hon är elva år!

Hej!
Vad jag kan förstå har ni ingen hjälp med behandling? Från BUP, Barnhab eller något neuropsykiatriskt team?
Jag kan bara svara er efter hur vi har det hos oss på BUP i Uppland. Vi har startat en neuropsykiatrisk behandlingsenhet där vi arbetar i hem- och skolmiljö. Dvs att vi åker hem och till skolan, för att tillsammans med barnet, föräldrarna och skolpersonal hjälpas åt med de ofta problematiska vardagssituationerna som barnen med de här diagnoserna hamnar i. Till oss kommer man via remiss från våra öppenvårdsmottagningar. Vad det gäller akuta situationer så kan man hos oss kontakta antingen öppenvårdsmottagningen eller akutmottagningen på vår klinik.

Vad det gäller avlastningsmöjligheter finns det två vägar att gå. Det ena är att ansöka om LSS-insatser (se "LSS-komprimerad" på ÖVRIGT) eller via socialtjänsten. Vilket av de här sökte ni?

Som ni märker är det här svårt att svara vart ni ska vända er, eftersom jag inte vet vad ni har för hjälpmöjligheter där ni bor. Föräldraföreningar blir fler och fler. En bra sådan är Riksförbundet Attention som har lokala föreningar runt om i landet. Där kan man många gånger få hjälp med att ställa krav på myndigheter. Om ni går in på www.attention-riks.nu, klickar på "Länssidor" och letar reda på ert län så hittar ni en kontaktperson (alla län är inte ännu med).
Hör gärna av er igen och ni som är på sidan skriv in era erfarenheter.

Vad säger kommuen om att få avlastningsfamilj,
är det väntetid på det? Har ni ingen anhörig som mormor och morfar som orkar hjälpa er eller vänner? Fast det är klart att det är lätt gjort att man redan tömt ut dem resurserna.Önskar att jag kunde hjälpa er. Hoppas det ordnar sig för er./Gill

Forts akutsituationen.

Först och främst vill vi tackar Erik och Gill för erat svar.
Vi har kontakt med Bup och Lss.
Vi har tid imorgon (6 Nov.) och skulle gärna vilja veta vad man kan kräver av de.
Vi har avlastning två dygn i veckan och ledsagning 5 tim/v. Hon går i skolan för bokstavsbarn. Skolan, avlastning, hemmet fungera inte. Vad gör man när gränsen är nådd?
Snälla svara, vi undrar om det finns någon slags specialskola var barn kan bo under veckan och vara hemma på helgarna, detta för att underlätta situationen för de små syskonen.
Vi vet inte heller vad vi ska göra med vårt boende. Vi bor i lägenhet och våra grannar är mer än sura. De har t.o.m anmält oss för barnmisshandel.Istället borde vi få en extra stjärna för vi har aldrig rört våra barn, vilket också utredningen visade. Vi har försökt prata med dem men tyvärr.
ett hus mitt ute i skogen har vi tyvärr inte råd med

Hej!
Om ni går in på ÖVRIGT så finns LSS-lagen i komprimerad form (och länk till hela texten).
Det är en rättighetslag och tilläggslag vilket innebär att den inte ersätter andra åtgärder. Den ska garantera goda levnadsvillkor, dvs ge den hjälp som behövs i det dagliga livet. Där finns 10 olika insatser man har rätt att kräva.
Ni skriver att inte skolan, avlastningen och hemmet inte fungerar. Det betyder ju att nästan hela er tillvaro som familj inte fungerar!
Som föräldrar står man oftast ganska maktlös när man ska kräva hjälp från myndigheternas sida. Ett förslag är att ni kräver att BUP-personal eller någon från föräldraföreningen följer med er till skolan och gör ett åtgärdsmöte.
Vad det gäller att avlastningen så har Länsstyrelsen tillsyn och rätten att inspektera insatserna. Socialstyrelsen ska följa, stödja och utvärdera. Här ska ni också kunna kräva hjälp av BUP/Föräldraförening att skriva en skrivelse.
Vad det gäller er hemsituation är det en skyldighet som BUP har att ge er hjälp.

Det finns specialskolor där man bor i veckorna och kommer hem på helgerna. De kallas för skolhem. Det enda jag kommer på såhär är Dormsjö skolhem som ligger i Dalarna. Jag ska försöka ta reda på fler. Vi vill att ni som läser det här skriver in tips.
mvh Erik Wirkberg

Som sagt ni har en tuff situation och jag vet inte om jag har så mycket att komma med, men det kan kännas skönt att ändå få en bekräftelse på att någon läser det man undrar över. Vi gör en lekterapi hela vår familj och att avleda Marcus med positivt bemötande när han börjar med negativt verkar fungera ,vad krångligt det blev jag ger ett exempel istället: Marcus har en hund och går till anfall med den skäller och biter. Vi låssas inte om det utan säger att å vilken glad och mysig hund se han hoppar och hälsar och verkar jätte gosig. Marcus ger respons på det och blir då go och mysig. Så jobbar vi med honom även hemma och det fungerar. Nu vet jag inte om det kan vara något för er eftersom ni har små barn också. Kan det vara avundsjuka hon känner så är det helt klart värt ett försök att försöka att vända en negativ handling till en positiv. Tex om hon slår småsyskonen att man inte säger du får inte slå utan kanske att man säger klappa inte så hårt utan var lite mjukare och!
 krama istället eller någonting ditåt. Ja jag vet inte om det kan vara till någon hjälp det här ,men jag önskar er lycka till och hoppas ni kan få rätsida på det hela. Kram Gill

Hej!
Vi har en son som är 7 år och går i 1:a klass. Han har inte säker diagnos AD/HD, men kanske. Han är väldigt aktiv (många gånger uppskruvad) och har bråttom med allt. Han är också väldigt känslig för "blodsockerfall", dvs om han inte äter "när han ska" - frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, ibland mellanmål igen, middag och kvällsmacka (han är jättesmal!) blir han ofta väldigt ledsen och storgråter, allt i världen är emot honom. Det går inte att resonera med honom och han blir lätt arg.

Trots att han enl personalen i skolan äter sina mellanmål och skollunchen så är han helt förtvivlad innan vi kommit hem (tar ca 25 min) och han bara gråter om att han är så hungrig så att han håller på att svälta ihjäl. "Här får man ju aldrig någon mat!!!!" En liten stund efter maten är han glad igen. Vanligtvis äter han skolans mellanmål vid 14-tiden och vi är hemma 16-16:30.

Min fråga är nu: Är han verkligen hungrig? Kan det vara något annat som "trycker honom" och att han tar till hungern som en ursäkt att få "gråta ut"? Är det vanligt att AD/HD-barn har hög förbränning? Svara även gärna på de frågor som jag själv inte kommer på att ställa:-)!

Mvh
Helena
Hej Helena!
Som du förstår måste jag skriva i allmänna ordalag såhär på nätet. Min erfarenhet är att barn med ADHD-problematik inte generellt har högre förbränning, men givetvis förbränner man mer om man är överaktiv, dvs i rörelse väldigt mycket.
Vad jag undrar när man läser det du skriver är om ni har varit och kollat blodsockret och ämnesomsättningen hos någon läkare?
Ni som är inne på sidan, skriv in era erfarenheter till Helena.
mvh Erik Wirkberg
ibland gör man så... hittar på något som man inte bryr sig om alls bara för att ha en anledning att gråta... för det finns så mycket skuld och sorg oro ångest och ängslan som måste ut...
Vore det svårt att under en tid prova att lägga hans mål lite tätare, tex. ge honom en smörgås/ en frukt mm. innan han går hem från skolan, och se om din son blir jämnare i humöret/gladare/mår bättre? Det är klart att han kan vara ledsen för något annat men varför krångla till det och inte försöka lösa det problem som han själv påtalar i första hand.
MVH Victors mamma
Finns det någon man kan få lite råd av ,min sån är under utredning av ad/hd. Jag själv väntar på att bli medicinerad för ad/hd.Känner just nu en meningslöshet oöverstigert med skuld känslor för att min dotter får så rörigt omkring sej och att jag har behandlat min son fel. Hjälp  
Hej!
Att man som förälder känner skuldkänslor är en ofta återkommande tema som tas upp i föräldrautbildningarna "Metoder I Vardagen". Det är svårt att ge råd bara sådär, men utvärderingen efter utbildningen visar att föräldrar upplever att skuldkänslorna minskat lite när man märker att man inte är ensam om de här problemen.
De vanligaste "igenkänningstecknen" är:
· Ständig trötthetskänsla -
gjort ett "dagsverke" innan man gått till arbetet på morgonen, mycket lite kraft kvar till egna intressen m.m.
· Känsla av att vara dålig förälder -
kritik från släktingar och skolan, andra talar om hur vi egentligen ska göra, klagomål från andra föräldrar m.m.
· Syskon som kommer i kläm -
de går hellre hem till kamrater än tar hem kamrater, vill bli av med sin "jobbiga brorsa" som får all uppmärksamhet m.m.
· Ständigt lösande av bråksituationer -
utbrott, allt går sönder hemma, dåligt samvete för att man blir för arg m.m.
· Isolering -
släktingar och vänner slutar att komma, man vågar inte gå bort med sitt barn, räknar med uppträden på offentliga platser m.m.
· Stora påfrestningar i äktenskapet -
oftast "laddad stämning", gräl om hur man ska bemöta barnet, obefintlig tid till varandra m.m.
· Ständig oro när barnet är ute -
barnet gör alltid illa sig, övriga barnen på gården orkar bara vara med barnet en stund, sticker iväg från gården m.m.
· Saker försvinner ofta -
glömmer saker överallt, tar saker av syskonen, saker kommer oförståeligt till (t ex lånar av andra ) m.m.
· Alltid vara "försvarsadvokat" åt barnet -
försöka förklara för alla i  omgivningen att barnet egentligen inte menade att göra det han gjorde m.m.
· Stor sorg och oro inför barnets framtid -
ständig kamp mot olika myndigheter för att få hjälp till barnet. Får barnet arbete? Hamnar barnet i kriminalitet? m.m.

Återkom gärna lite mer specifikt vad du skulle vilja råd kring.
mvh Erik Wirkberg
Hur ska man vara när man får reda på att ens dotters kompis har fått adhd ? en massa tankar vimlar i skallen men inga svar ! Det är en helhärlig kille men han sårar min dotter en massa o jag vet ju inte hur jag ska kunna förklara detta för henne jag skulle va tacksam för alla råd som man kan få för att underlätta situationen för dom båda
tacksam för svar.
Hej!
Som du förstår så är det svårt att ge konkreta råd såhär på nätet. För alla som har ADHD-problematik är lika mycket olika som vi som inte har den problematiken. Ett råd i allmänhet är att skaffa kunskap kring diagnosen. T ex att inte kunna se "helheter" är ett utmärkande drag (medför att man har svårt att uppfatta situationer med helhetsperspektiv) - att man inte hinner värdera det man säger och gör - att dålig självkänsla är mycket utvecklad (för man ser sina tillkortakommanden hela dagarna) - att man har svårt med att göra som man vill trots att man vet vad man ska göra - att man har svårt att hindra omedelbara impulser - att man oftast bara uppfattar de 4-5 orden i en mening (innan koncentrationen försvinner) m.m. När man har skaffat den kunskapen ändrar man (handikappanpassar) oftast t ex hur man pratar (korta meningar, en sak i taget m.m.).
Ni som är inne på sidan, skriv in fler tips om förhållningssätt/bemötande.
mvh Erik Wirkberg
till råd 2 jag står ien omvänd situation. jag har en dotter som precis har fått adhd asperger. hennes kompis undrar vad det är för fel på min dotter.jag har precis skrivit en liten bok om min dotters problematik med bild och text,där jag bekriver hennes svårigheter och varför hon är som hon är.jag har tänkt att ta hjälp ut av den och jag hoppas att min flickas kompis kommer att förstå min dotter bättre.

Min dotter är idag 12 år hon var 7 när hon fick diagnosen DAMP o psykomotorisk utvecklingsförsening.
Jag talade med lärarna och tog sedan och gick in i klassen till alla barn och berättade om Mari. Först hade jag naturligtvis talat med henne så hon var med på vad vi skulle göra. Jag berättade om DAMP, vad det var och hur det kunde visa sig i olika situationer. Min erfarenhet av barn är att de oftast accepterar att en del är annorlunda bara man inte "gör det konstigt" genom att inte tala om det. De behövde få veta varför Mari hade en elevassistent och varför hon hade andra böcker än kompisarna. Det här har fungerat enormt bra för oss. En lite fara finns att kamraterna "tar hand om" Mari för mycket. Hjälper henne med allt möjligt vare sig hon behöver det eller inte, men det får man ta när det uppstår.