Hej på er!
Det är jättesvårt när man inte kan komma överens om ens barns bästa. Vår äldsta (min mans barn) har ADHD och Tourettes. Det var svårt för barnets mamma att acceptera att det hade detta, för henne var det någon slags sjukdom som gjorde hennes barn jobbig. Nu när det mindre barnet även det visar sig ha överaktivitet och koncentrationssvårigheter sätter hon tvärnit på utredning och hjälp i skolan. Mycket handlar om att föräldrarna måste acceptera barnets behov istället för att se "fel" hos barnet. Min man och barnets mamma har delad vårdnad om barnen, och vi skulle gärna ha tips på hur man ändå driver detta framåt så att barnen får det stöd de behöver.
Hälsningar styvmamma....
Hej styvmamma!
Att inte vara överens i grundläggande saker (t ex om barnet ska utredas, få speciella åtgärder) efter separation är enligt min erfarenhet vanligt. Oftast är det föräldern som har barnet minst tid som tycker att den andre inte är tillräckligt konsekvent och inte uppfostrar ordentligt.

Man ska ju alltid göra basutredning i skolan vid misstanke om barnet har koncentrationssvårigheter. Och utefter det föreslå hjälpåtgärder som är nödvändiga för att barnet ska få samma förutsättningar alla andra barn att klara sin skolgång. När jag arbetar med barn där föräldrarna inte är överens om problematiken börjar vi oftast med ett Åtgärdsmöte i skolan där alla som är nära barnet är med (båda föräldraparen, skolpersonal, BUP m.fl). Mötet ska ha fokus på barnets resurser/svårigheter och beslut om vem som ska göra vad för att ge barnet den hjälp som behövs. Ni som är inne på sidan, skriv in era erfarenheter!

mvh Erik Wirkberg
Hej igen.
Tyvärr är det så att barnet inte träffar sin mamma så ofta, de är boende hos oss efter ett interministiskt beslut och barnets mamma vill dela på syskonen. Enligt mamman har inte barnet några symptom på ADHD, även om dagis, barnläkare och andra runtomkring kommenterar barnets överaktivitet och impulskontroll. Barnläkaren vill att barnet ska göra en ytredning. Mamman bor 110 mil härifrån och har, eftersom föräldrarna har delad vårdnad, vägrat att barnet ska få ha kontakt med BUP, göra en utredning, få resurs på förskolan, vilket hon behöver och faktiskt kan få. Vi kan inte ens få barnet att börja 6-års verksamheten eftersom mamman säger nej......
Vi ser dessa behov, och resurser som finns, men kan inte göra något.....
Det känns verkligen hopplöst just nu.....
Jag är också styvmamma till en pojke med koncentrationsproblem. Min erfarenhet är att vi har haft svårt att få skolan att förstå att pojken har svårigheter med koncentration och att han behöver få stöd och hjälp med det. Skolan har sett honom som omöjlig och petade ut honom ur klassen förra året. Han fick sitta i ett grupprum tillsammans med en elevassistent och inte vara med klassen på rasterna och fick ingen undervisning.
Nu äntligen har vi fått skolan att förstå att det krävs resurser/pengar nu för att pojken inte ska kosta mer pengar i framtiden. Allt handlar bara om att skolan inte har pengar.

Tillbaka till det att föräldrar har svårt att acceptera de svårigheter som finns, så upplever jag det från min man, pojkens far. Han vill inte se att pojken behöver extra resurser och att man måste stötta honom på ett annat sätt än vad som behövs för andra barn. Han vill inte se att pojken har andra behov.
Under våren gjordes en utredning som visade på klara koncentrationsproblem, troligen ADHD, men min man vill inte gå vidare med utredningen så nu står vi där och jag kan inget göra. Pojkens mamma bryr sig inte och träffar knappt sin son, så kontakterna med skola står jag och min man för. Jag hoppas ändå på ett bra skolår och lever på hoppet.
Anki
Hej båda styvmammorna!
Det här med diagnos eller inte är ett ofta diskuterat ämne i de föräldra- och skolpersonalutbildningar jag leder (vad är nackdelar - fördelar m.m.). Det vore mycket bra om barnen fick resurser och hjälp utan diagnos, men min erfarenhet är att det inte ser ut så i samhället i stort. Ni som är inne på sidan, skriv in era erfarenheter och gärna tips/råd till "styvmammorna"!
mvh Erik Wirkberg
Hej, jag har haft min beskärda del av exakt det ni pratar om - att personerna runt barnen inte är överens. Ge inte upp!! dock välj era strider för att vinna slaget, jag har lärt mig när det gäller samarbete kring barnet så får man "se mellan fingrarna" med vissa saker för att uppnå det som känns viktigast.
Jag kan berätta för er att det paradoxa i det hela är att nu,äntligen, samarbetar mamma,pappa,styvföräldrar vilket har fått negativ respons från skola ("det känns inte bra", "måste styv vara med")....??!!
Men det går...det tar tid...men härligt att vara flera om att strida för samma barn
Hej!
Min sambo har sedan ett tidigare förhållande en son med ADHD. Han är idag 11 år och bor hos oss varanan helg + en dag i veckan.
Det har varit mkt problem i den "vanliga" skolan och därför fick han en plats i en special skola där de är 4 elever i varje klass. Detta fungerar bra och han kan ta sig till och från skolan själv utan problem.
Men saken är att jag inte riktigt vet var jag ska sätta gränserna för vad han får lov att göra och inte får lov att göra.
Min sambo är lite "slappare" än mig och jag tycker att även mamman kan tillåta lite för mycket ibland.
Han har tex åkt fast för snatteri flera gånger och därför tycker jag att han inte ska ränna runt i affärer och ute på stan.
Men mamman tycker att vi ska lita på honom,vilket jag har fått svårt för att göra efter alla lögner.
Han har flertal gånger sprungit runt med tändare som han har "hittat".
Och det finns tusen saker jag kan rabbla upp men saken är den att jag känner mig tjatig och elak (den elaka styvmodern).
Jag vill ju bara hans bästa, för vad händer i tonåren om det börjar redan nu?
Jag och "sonen" bråkar ofta och ibland känns det som att mamman och pappan inte "orkar" bry sig för att slippa bråk.
Jag har inte disskuterat detta pga att jag inte vill "lägga mig i".
Men nu vill mamman att vi delar helt och då måste jag ju lätta på trycket för annars är jag rädd att jag inte ska orka.
Hur "sträng" ska man vara egentligen. Jag vill ju inte vara tjatig hela tiden för jag älskar verkligen honom och vill att han ska trivas med mig också.
Hej!
Vad det gäller ADHD-problematiken säger man från forskningsstudier (i generella termer) att man ska sänka kraven i "uppfostringssyfte" 30%, man ska välja noga vad som är viktigt att ta strid om. Det betyder att inom de områden man kan se att barnet pga ADHD har svårigheter ska man bemöta t ex en 9-åring som en 6-åring. Men det här är jättesvårt eftersom den ojämna profilen tillhör ADHD-problematiken, dvs pendlandet mellan att vara åldersadekvat och mycket liten i sitt handlande. Oftast vet barnet vad han ska göra, men svårigheten ligger i hur han ska göra det.

Ni som är inne på sidan, skriv in era erfarenheter!
mvh Erik Wirkberg