Jag har gjort en del research om ADHD/Damp, och har även i arbetslivet stött på barn med denna diagnos. Detta gäller min son. Jag skriver ner ett par av hans beetenden och önskar få svar om vart jag ska vända mig för att få hjälp. Min familj kretsar för tillfället i en ond cirkel, och önskar få hjälp. Min son ska snart fylla sex år.
# Hans biologiska pappa har ADHD.
# Hans humör svänger väldigt. Är antingen jätteglad eller jätteledsen. Det finns inget mitt emellan.
# Får enorma utbrott över att hans strumpor sitter fel.
# Kan helt obefogat och utan förvarning gå fram och peta mig rätt i ögat.
# Är väldigt intensiv och uppfylld av sina idéer och känslor.
# Avbryter ofta, både verbalt och i handling.
# Får aggressiva utbrott och oförutsägbara explosiva våldshandlingar.
# Slår ofta sig själv i huvudet, eller hotar med att göra illa sig själv.
# Har god verbal förmåga, talar ändlöst och argumenterande.
Pratar, skrattar eller skriker väldigt högt.
Somnar alltid sist i familjen. Alltid med TV:n eller bandspelaren på.
# Klarar inte av misslyckanden t.ex. förlora i spel.
Har svårt att koncentrera sig om inte omgivningen runt omkring är harmonisk.
# Om han väl lyckas att koncentrera sig t.ex. i ett dataspel så fastnar han totalt.
# När han går upp i varv kan han inte själv lugna ner sig, utan det slutar ofta med bråk.

Jag hade kunnat skriva ner fler saker men nöjer mig med detta så länge. Vill bara veta vad jag ska göra, vart jag ska vända mig.
Tacksam för svar.

oroliga mamman

 
Hej "oroliga mamman"!
De svårigheter du beskriver att din son har tycker jag att du ska ta kontakt med BUP eller Barnhabiliteringen för att din son ska få en utredning. Vart man vänder sig är olika i olika delar av landet, t ex i Uppland har vi något som kallas för VITS-team som man ansöker till i första hand. Kolla upp vad ni har hos er.
mvh Erik Wirkberg
Du ska vända dig till BUP.De kan ge dig all hjälp du behöver.
 

Jag skulle också vilja veta vart jag ska vända mig, har samma problem fast med min flicka, skolan motarbetar mig hela tiden, dom säger att det fungerar där, här i stockholm verkar det inte som att det finns någon hjälp, vad ska man göra?
förtvivlad mamma

Hejsan oroliga mamman.
Jag läste ditt inlägg och kände igen mig i några saker som du har beskrivit om din son. Jag är 27 år gammal och fick reda på att jag hade DAMP för ca tio år sedan. Nu verkar det som att jag har en väldigt udda version av damp (att jag är inte överaktiv och högljud). Men mycket av det du beskrev stämmer in. Nu är din son inte så gammal som jag var när jag fick reda på min diagnos, men jag fick en fantastisk hjälp av en äldre man inom AMI (Inom arbetsförmedlingen) men också inom barnpsykiatrin. Men det absolut bästa för mig var nog att jag hela tiden blev påmind av att jag reagerade olika än andra barn/ungdomar. Jag skulle nog prova med att låta din son prata med en äldre man (barn har ofta lättare att prata med någon som dom kan relatera till, då typ som em man) med barnasinnet kvar på barnpsykavledningen på någon bra vårdcentral. Det finns en allmän bild att personer (framför allt killar) med ADHD/DAMP ofta är bråkmakare. Det är inte alltid sant. Hoppas att allt går bra.

MVH
Johan

hej ! jag jag är en mamma,40 år gammal med diagnosen adhd/damp
..den fick jag för 5 år sen ,med diagnosen fick jag sjukpension..jag är glad över det trots min ålder ,jag orkar inte med hem ,barn och jobb..
nu har jag mitt schema som jag följer så gått det går ,mina döttrar har förutom dampen även ett lättare begåvningshandikapp..
den yngre går på särskola och den äldre jobbar som lönebidragare ..att nå fram till att jag och tjejjerna har det
så bra som vi nu har det har inte varit lätt..oftast har jag fått be myndigheter att läsa på och höra av sej sen igen ,otrevlig har jag fått vara men ser änndå en ljusning i vårat samhälle nu . min familj har jag brytit med ,har aldrig kännt mej uppskattad av varken min mor eller övrig släkt ,att bryta var det ännda rätta och jag sörjer inte över det ,istället ser jag mej själv som den stora vinnaren och dom som förlorare..
 min sambo har faktiskt ett roligt liv med mej å mina damer ,mycke humor å bus ,varje dag fnissas det å vi värnar om varann ,vilket skolan ser ,tännk om andra familjer skulle vara som din får jag ofta höra och sånt värmer !! jätte fin hjälp har vi alla tre fått av barn-pcykologen i vår stad ,utan hennes hjälp hade vi nog trampat i problem ännu .. så ni som läser dessa rader ,sök hjälp ,ni känner om hjälpen är på riktigt eller ej .. man blir expert på att läsa av människor,stämmer det inte be att få byta pcykolog ..
ha det å hejdå /anna!!!
Hej!
Vi har en pojke på åtta år som sedan juni får Conserta. Allting har blivit mycket bättre för honom i och med det. Det som fortfarande är ett jätteproblem för honom är att han inte kan göra något "utöver det vanliga" t ex gå på kalas, teater osv utan att han får en stark ångest(?)
urladdning där han blir aggressiv. Det känns som hur vi än gör för att stötta honom så kommer de här urladdningarna. Har du något tips på hur vi kan göra eller finns det någon medicin som skulle kunna hjälpa honom i
de här situationerna. Det känns ju tråkigt när mycket blir förstört för honom pga det här.
Vi var på semester resa för ett tag sedan och den veckan klarade han inte, detta är ju visserligen lite extremt som exempel, men han blev så besviken att han tyckte det var lika bra att han stannade hemma från semestrar och då blir man väldigt ledsen å hans vägnar. Så alla tips på att hantera de här situationerna tas tacksamt emot.
Mamma Annki
Hej Annki
Vår dotter son är 8 år har medicinerat med conserta i en vecka snart och vi har redan sett stora förbättringar.Hon har även epilepsi och får Ergenyl med .Men det verkar funka ganska bra ändå(tack och lov).Jag skulle bara vilja säja att hon också får stora raseriutbrott om kvällarna men vi hoppas att detta ska vara övergående jag tror det blir en urladdning när medicinen går ur kroppen så man kanske ska försöka parera det så att hon har somnat då.
andras tips eller funderingar tas tacksamt emot.
Pappa Conny
Hjälp
Har en pojke på 9 år med ADHD och skulle vilja ha hjälp med hur man uppfostrar och tacklar olika problem. Främst handlar det om sociala problem tex. i större folksamlingar där han ofta säger konstiga saker (personliga som bara rör familjen) detta gör att barn tycker att han är konstig och han blir lätt mobbad. Vuxna reagerar lite olika men man ser att dom tycker han är besvärlig.
Jag har samma problem med min 10-åriga dotter, hon säger ofta privata/personliga saker ute bland andra människor. Vi harinte fått en diagnos, bara "förmodad ADHA" efter en utredning på BUP.
Hon har också svårt att lugna ner sig själv när hon bli uppspelt och råkar ofta i konflikt med andra barn, vilket gör att hon har väldigt få kompisar.
Hej! jag är en mamma med en son som har ADHD/DAMP, Han är i dag 11 år men vi har fått kämpat för hans del. Min stora fråga är hur kan man få hjälp och stöd? Vi har fått en kontaktfamilj till honom men det har vi ordnat själv. Vad finns det för annan hjälp att få?
Hej ! Jag är mamma till en pojk på 11år som har adhd , jag har LSS till han så när de är klassresa kan jag  följa med , vårdnadsbidrag ,  medecin om de behövs personligass i skolan läxhjälp   stödfamilj kontakt på bup där han fårlära sig ilskekontroll  va inte rädd för att ställa krav mvh tina
Annolunda!
Min son är annolunda, inte normal....det säger han själv. Han vill inte vara annolunda och han säger att han är ledsen i hela kroppen och att han inte vet varför han är arg. Han är fyra år gammal. Smart, verbal, lillgammal och charmig. Men han pratar hela tiden och kräver att man lyssnar och svarar. Han kan plötsligt börja tjuta eller utbrista i skrik eller rop utan någon synbar anledning. Han har alltid varit populär på dagis och bland kompisar men på senare tid rapporteras det om problem, bråk och konflikter på dagis. Han blir ofta "över-glad"
när det kommer folk på besök eller barn som ska leka. Han blir liksom hysteriskt glad, springer, hoppar, skriker och pratar oavbrutet. Han har svårt att sitta still vid matbordet och svårt att komma till ro och sova på natten. Nu har vi blivit kallde till möte på dagis.....hela personalen ska möta oss och jag vet vad de kommer att säga.... Han har Adhd. Det känns som om jag ska på rättegång samtidigt som det är en lättnad för jag orkar inte mer....känner att jag behöver hjälp nu. Är det någon som har en liknande erfarenhet....är lite orolig för mötet med dagis...känner mig utsatt och utpekad som förälder. Vet att jag är en bra mamma och att jag instinktivt stöttat och skyddad mitt barn sedan länge men ibland känner jag bara att jag inte räcker till. Då skriker jag åt min son och säger att jag inte orkar med honom......Sedan ångrar jag mig och mår dåligt över att jag gjort honom ännu mer orolig. Försöker så gott jag kan att stärka hans självförtroende. Förklarar att han är du!
ktig, speciell och underbar men han vill inte vara det.....han vill vara "vanlig".
Jag skulle så gärna vilja hjälpa honom.......Är det någon därute som känner igen sig. Mvh Orolig mamma
Det var presic så det hela började, den långa kampen som jag förtfarande kämpar för. Hjälp från samhället. På dagis var det flera möte, sonen var overkänslig, övsraktiv, över reagerande, pratade för mycket...de föreslåg att han ska utredas för ADHD. Jag var skild sen sonen var 2 år, de runtomkring tyckte att jag måste vara hårdare i min upfustran, presen på mig gjörde att jag reagerade då och då presis som du, det gjörde att han blev mer orolig och betendet blev tvärtemot än det jag ville uppnå.
deta blev värre i sexårs för där är det större grupper av barn, störe krav på honom, nu personal, och det blev nya jobbiga möten.
Utredningen tåg 3 år, deiagnosen blev ADHD, komunnen hade inte pengar att satsa på det hjälp som jag bägärde(stödperson i Klassen), det sa rektorn. Han fick ibland hjälp lärare att gå till en mindre grpp och jobba med sit. Förutom fick han inte följa med på utflykter för han var jobig och det fans ingen extra personal. I dag är han elva år, går på en resurs hjälp sedan 2 månader tillbacka och de jobbar med hans problem för att kunna återgå tillbacka till sitt vanliga klass inom två år.
Nu är han nästa omöjlig att handskas med, funderar på medicinerin, skulle gjört det tidigare, mitt betendet mot han har tyvärr inte blivit bättre för det är välldigt påfrestande att stå ut med det. Min nya sambo har flytat ut efter halv år för han står inte ut med hans betendet, den är hemskt.
Om jagh kunde vrida klockan tillbacka hade jag gett honiom medicin tidigare, haft kontakt med andra föreldrar i liknande situation, skafat en manlig förebild och fasta rutiner mycket tidigare och gjör allt jag hade kunnat för att vara positiv förebild för att stärka hans personlighet, men hans betende och alla dessa möte som inte ledde någonstans, sög ut kraften från mig, jag blir så frustrerad och otilräcklig och hjälplös fast ändå måste ta sparkrafterna att mötta den nya dagen med nya händelse, måste hitta en lösning, annars dör jag i förtid i någon sjukdom på grund av det hella.
Ta tag i det hella, kräv hjälp medansdu orka ju större pojken blir desto svårare blir det. Du kan maila mig om
du vill, lycka till!
slavijanadr@hotmail.com.
Min 6 åring har haft problem i 3 år, det kom smygande liksom.
Nu i skolan har det tagit fart o jag är så lycklig över det. Vi har träffat peronal o skolläkare. Nu ska han utredas av skolan, struntar i vad han får för diagnos bara han o vi får hjälp. Hoppas det löser sig för er.
hej! jag är en mamma från finland, har 4 flickor och den nästäldsta med diagnoserna ADHD/Asperger. Hon är 14 år och vi genomgår nu den absolut tyngsta tiden vi någonsin haft. Hon får raseriutbrott med jämna mellanrum och tillsynes helt utan orsak.
Har äntligen fått hjälp av en underbar
läkare i Vasa och har nu påbörjat medicinering. idag har varit en jobbig dag med problem i skolan och andra barn som blivit rädda, ibland undrar man var man får krafter ifrån!
Vi är också en s.k. ny familj där min sambo ofta får problem med hur han ska handskas med henne. Själv står man mellan två hötappar och vet inte om man skall lägga sej i eller låta bli.
Som sagt, jätte jobbigt idag!
Hej mamma!
Att ha neuropsykiatriska funktionshinder i den ålder som din dotter är (puberten m.m.) är oftast många gånger en oerhört jobbig tid för barnet. Att både ha funktionshinder och hormoner som far runt är oerhört mycket att tampas med.

Vad skönt att ni har fått läkarhjälp och hoppas att medicinen kan hjälpa er dotter att få lite bättre kontroll sin tillvaro. Och att hon också får hjälpåtgärder i skolan som anpassas till henne. Det är inte lätt att veta som biologisk förälder om/när man ska gå in, men min erfarenhet är att man ska nog försöka hjälpa till så mycket som möjligt, ge tips m.m. Ni har ju ändå en mycket längre historia ihop.
mvh Erik Wirkberg
Hej!
Har en dotter på nio år med ADHD och autistiska drag. Jag undrar om man som förälder kan bli utbränd och deprimerad pga all den kraft som går åt till barnet? Vet någon var man i såfall kan få hjälp med det här? Tacksam för alla tänkbara svar.
mvh
Smilla
Hej Smilla!
Det som vi populärt kallar utbrändhet är ju stressrelaterade sjukdomar. Om man tittar på det som föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder beskriver om sin livssituation (ständig trötthetskänsla - känsla av att vara dålig förälder - syskon som kommer i kläm - ständigt lösande av konfliktsituationer - stor sorg och oro inför barnets framtid m.m.) så är det fullt möjligt att utveckla "utbrändhetssyndrom", "hjärnstress" eller vad nu man väljer att kalla det.

Utvärderingarna från föräldrautbildningarna som vi anordnar har visat sig vara till en viss hjälp, föräldrar beskriver att de fått bättre kontroll på livssituationen. Men det räcker många gånger inte, utan man får leta efter de stressmottagningar som finns på vissa håll i landet, eller läkarmottagningar m.m.

Ett exempel på stressmottagning är på Karolinska sjukhuset i Stockholm, adressen till deras hemsida är http://www.stressmottagningen.org/ . Ett annan sida är till Utbrändhetshjälpen (där finns det länkar till andra ställen). Adressen dit är http://www.utbrandhetshjalpen.com/.

Hoppas du hittar någon hjälp på de här sidorna. Ni som är inne på sidan, skriv in ytterligare tips till Milla!
mvh Erik Wirkberg
Hej Smilla!
Jag har en pojke som är lika gammal som din flicka och med precis samma diagnos som hon har..
Visst kan man bli utbränd pga av sin livssituation och barnets problematik, man kan börja med att prata med barnets psykolog, om barnet har en sådan kontakt, annars kan du vända dig till den pyskolog som gjort utredningen..
Kanske behöver man vårdbidrag för att kunna vara hemma i störe omsträckning, kanske behöver din chef få höra vad det innebär att ha ett barn med dessa problem, för att få en förståelse att du är trött och sliten??

Kanske ditt barn behöver annan hjälp i skola och på fridtis?

En läkare kan också sjukskriva dig pga den situation du som förälder befinner dig i!

Lycka till Smilla!

mvh
Jeanette
Hej!
Jag har en son som är 11 år och som är diagnostiserad adhd/damp. För en tid sedan så gick hans far bort tragiskt och hastigt. Sedan dess så är sonen orolig, rädd,nervös mm
Han har oxå haft massor med utbrott som inte liknar några av dem han haft tidigare. Jag som mamma är orolig över min sons uttveckling och vet inte riktigt hur man ska handskas med ett barn i kris. Har bett om hjälp på Bup och Socialtjänsten men det händer ingenting. Vad ska jag göra ochhur ska jag bete mig inför min son och hans handlingar.

Orolig mamma
Hej "orolig mamma"!
Mitt råd till dig är att "kraftsamla" folk du har runt dig och kräva hjälp från BUP/Soc. tjänst till din son och dig själv. Ta hjälp av skolpersonal, vänner, en lokal föräldraförening m.fl. som kan hjälpa till att trycka på. Skriv ner innan situationer där din son visar att han inte mår bra.

Att kämpa själv som förälder är oftast oerhört jobbigt och man har som förälder oftast svårt att beskriva svårigheterna på grund av att man själv lever nära dem.
mvh Erik Wirkberg