Hej!
Jag har en son som är 15 år och ska börja i 9:an till hösten. Han har damp med autismliknande tillstånd. Han är utredd på bnk i Göteborg där vi har fått jättebra stöd. Han har inte varit i skolan på hela vt i 8:an och han vägrar gå till skolan, naturligtvis ligger han efter jättemycket. Vi har möten med skolan och numer är även skolchefen med på vår begäran. Vad gör man när ens barn tappat all lust och motivation för skolan? Skolan säger till oss att vi ska tala om vad de ska göra så gör dom det, problemet är att vi inte har en aning om vad som ska till för att vår son ska gå till skolan igen.
Vad gör man?

Hej Linda!
Det du skriver visar att din son har ett stort behov av att ha ett "hjälp-jag", dvs en assistent hela dagen. Det fungerade ju bra under den tiden han hade det. Vet du om det finns något protokoll där beslutet om heltidsassistent finns nedskrivet? Möjligheten att klaga hos Skolverket finns (se HEM, "Hur klagar man hos Skolverket"). Men det ska man först göra om alla möjligheter till samarbete har uttömts.

Att hota med polisanmälan mot en 8-åring är ju otroligt kränkande för barnet och en absurd tanke!
 
Har ni diskuterat en utredning av din son? Tyvärr är det så att barnen oftast måste ha en diagnos för att dem ska få rättmätig hjälp, att barnet får samma förutsättningar som andra att klara av sitt liv. Jag har arbetat med ungefär 400 barn med den här problematiken och min erfarenhet är att det är först barnet får diagnos som hjälpen kommer från myndigheter. Diagnosmotståndarna tycker jag lever i en "drömvärld". Det vore ju underbart om alla barn fick den hjälp dem behöver, men det ser inte ut så i verkligheten!

Samarbete mellan skola och hem är absolut nödvändigt för att barnet ska ha möjlighet att fungera i skolan. Jag vet inte hur det ser ut där ni bor, men att ta hjälp från BUP, Barnhab eller någon annan instans tycker jag är helt klart utefter det du beskriver.

Om du vill så kan du gå in på "OM OSS", klicka på mitt namn och skicka ett mail, så skickar jag några sidor med skoltips ur min bok. Du kan väl ange vilken uppkoppling du har, för filerna (sidorna) är lite stora.

Ni som är på sidan, skriv in era egna erfarenheter och tips till Linda!
mvh Erik Wirkberg

Hej Linda!
Ge inte upp. Det bästa är att du diskuterar
med skolpsykolog och får en utredning av din son. Jag har också kämpat för min son i många år, men nu har han fått mycket hjälp i skolan.
Han går i resurs skolan har en heltid assistent och just nu får han en bärbar data.
Du ska se får han diagnos så är det mycket lättare att får hjälp. Så kämpa på du klarar det.
MVH/Bea

Hej i gen
Det blir bara värre och värre nu.
Min son är nu polisanmäld, har ingen aning om vad som händer med det.
Hans vanliga assistent är i skolan halvtid med honnom. Men dom har gjort i ordnig en lite skrubb i källaren  i en helt annan byggnad än vad han ska vistas i. Han får inte äta i samma matsal som sin klass, inte ha rast med andra barn. Inte träffa el se personalen el barnen i hans klass. Han får inte vara på fritids. och en av personalen där har sjukskrivit sig.

Jag har anmält det allt till skolverket, men där tar det tid. Jag kontaktade även tvärsnytt, som skulle hjälpa mig. Men skolan säger att det funnits en ersättande assistent hela tiden. Så nu står ord mot ord och jag börjar bli mer än arg.

Kommer det nånsin att bli en bra skolgång för honnom i den skolan? Ska jag se till att han får byta skola? Vad är bäst för min son? Ska jag överhuvudtaget låta honnom gå till skolan som det är nu?

Vi står nu på väntelista för en utredning om en diagnos på bup i alla fall.
Mvh linda  

Hrj Linda!
Det du beskriver hände likadant min son för snart 6 år sen. Han fick inte var med andra barn. Fick äta själv med assistent, men jag satte stop.Jag vet inte var du bor, skulle du kunna tänka dig att tar kontakt med redaktionen i din hemort (lokaltidning). Berätta till dem som det är jag lovar dig att skolan och politiker kommer att reagera på detta.Det hjälper bara stå på dig. Därefter tycker jag att du kan titta efter skoldaghem som nu förtiden kallas för resurskolan mellan 6 upp till 8 elever.Det tror jag skulle passa till din son. Mvh/bea
Hej Linda!
Jag föreslår att du så snart som möjligt ringer till Barn och ungdomspsyk. på din ort och boka en tid. Ett tips är att nämn inget om att du tror han har ADHD utan säg att du orkar inte med ditt barn längre och behöver hjälp. De kommer att upptäcka mycket snart vad som är problemet. Min son kom in i besöksrummet och barnpsykologen stängde dörren, då var det kört, han klättrade formligen uppför väggarna.
Lycka Till!
jag tycker att du ska ta ut vård av barn sedan anmäla detta till skolverket.hälsningar anki johansson.
Hej åter i gen (efter lång tid)Tänkte berätta fortsättningen om hur det går för min son.
Vi har gått ca 8 ggr på bup, och det funkade inge bar alls. De ansåg att han var upp och ner, så de kan inte äns svara på om han har koncentrationssvårigheter el ej. Det dom kom fram till är att han har ett utåtagerande agresivt beteende och relationsstörning mor-barn. När jag delade deras uppfattning så anmälde bup mig till soc, för bup ansåg att vi skulle flytta till ett behandligshem långt bort, vilket jag vägrade. Soc gjorde en utredning på familjen(vilket var kränkande)De hitta inga onormala "fel", men för att få slut på deras granskning gick jag med på att vi skulle gå 2 hela dagar i veckan i en villa där man observerade och skulle hjälpa till med relationerna i familjen. Vi gick där i ca 6 månader och inga relationssvårigheter visade sig tydligen enl dom.

Under tiden fick min son komma tillbaka till klassen några månader, men i jan 2003 Hände en incident mellan enbart klassläraren och min son. Klassläraren ringer runt till de andra föräldrarna och berättar om det som hänt, men inte till mig. Läraren sjukskriver sig och en del av föräldrarna håller sina barn hemma pga att min son är där. Det hålls möten och telefonkedjor bakom min rygg, och tillslut hålls alla barn hemma av föräldrarna. Jag blir kallad till ett möte med alla föräldrar och skolledningen, och där kräver föräldrarna att min son ska bort därifrån. Jag vägrar hålla min son hemma och läraren anmäler min son till sitt skyddsombud. Skyddsombudet polisanmäler sonen för misshandel och hotar ledningen med att "stänga klassen om inte min son tas bort direkt från skolan. Skolpolitikerna beslutar att han ska placeras i särskild undervisningsgrupp omg. De menade att han skulle sitta helt själv hela dagarna med sin assistent i gen. 2 veckor går och han får ingen undervisning !
el något, utan han måste vara hemma. Tillslut tar jag honom till klassen i alla fall, eftersom de bara hade brytt sig om att "bli av med problemet".
Skyddsombudet stänger då klassen. För min sons skull vill jag byta skola, men kräver en i närheten av vårt bostadsområde, vilket inte passar politikerna. Ordföranden hotar med att se till att soc tar mitt barn om jag inte går med på den skolan de erbjuder. Jag ber henne dra åt helvete rent ut sagt. Men tillslut blir det en av de skolorna jag bad om. Det är en bra skola med underbar personal, men med många "svåra" barn.
Min son mår inte alls bra i dagsläget, det har och är jobbigt för honom. Han har börjat gnaga hål på sina armar och händer när det blir jobbigt. Jag vet inte vad jag ska göra för att han ska må bättre.

Vill även passa på att fråga om vad personalen i skolan har rätt att göra med de utåtagerande barnen?
Får dom hålla fast honom stenhårt, brotta ner honom på golvet, låsa in honom i rum, kasta upp honom i väggen,ner för trappor, slänga ut honom ur klassrumet och låsa börren, slänga ut honom från skolan utan skor i snön och låsa dörren. Allt det här och mycket mer har min son fått utstå av skolpersonalen, jag anser att det är barnmisshandel och kränkande. Var går gränsen???

Vill även fråga vart jag ska vända mig för att få en bra utredning , förutom bup i Örebro.Jag är övertygad om att han har asperger el adhd

Hur mycket ska man orka slåss mot samhället?
Linda örebro
Hej igen Linda!
Vilket krig ni har hamnat i! Du skrev i tidigare inlägg att du skulle kontakta Skolverket, vad har hänt med det? Jag vet inte hur det ser ut i Örebro med hjälpinsatser.

Det jag kan ge dig är att du kontaktar Riksförbundet Attentions kontakperson och hör vart du kan vända dig i Örebro, han kanske kan ge tips om barn- och utbildningsnämnden m.m. Han heter Gert Andersson och du kan nå honom via e-mail på gert.andersson@orebroll.se

Du skriver att soc. gjort utredning och att ni har varit på observation 2 dagar/v. i ett halvår!? Vad säger dem? Vilken hjälp fick ni där? Det var ju ändå lång tid ni var där.

Vad det gäller vad skolpersonal får och inte får göra gäller ju samma regler som för alla andra i samhället. Det du beskriver låter väldigt grova övergrepp, givetvis måste man hindra barn som försöker göra illa sig själva eller andra. Men att låsa in/ut någon, kasta upp i väggen, nerför trappor och låsa ut honom utan skor i snön låter åtalbart!

Ni som är inne på sidan (framförallt Örebroare) skriv in tips till Linda!
mvh Erik Wirkberg
Hejsan Linda.
Här kommer en tapperhetsmedalj till dig från mig! Det är du värd. Jag vet vad jag pratar om för jag har haft liknande situation.
Först vill jag berätta att efter alla turer med utredningar och behandlingshem när det gäller bup för att få en diagnos som kan hjälpa barnet så går det faktiskt att få hjälp!
Jag gick som sagt genom alla dessa förnedrande händelser och öppnade alla portar för att få hjälp men det enda som jag fick var en utskällning av 5 personer när sammanställningen av utredningen var klar. De ansåg att det var mitt fel, att jag inte kunde sätta gränser, att jag inte orkade med mig själv (eftersom jag har en rörelsenedsättning pga en ryggskada sedan barndommen), inte gjorde något roligt med barnen. Dessutom var jag ensamstående och med egen vårdnad!! Jag vet, mina nära anhöriga vet, övrig släkt och vänner samt skolan vet att så inte är fallet!! Men det hjälpte ju inte när man blir klubbad ner under skosulorna!

Efter att ha kravlat mig upp igen med hjälp av när och kära samt av proffitionella samtalskontakter på vuxen psyk så kom jag igen.

Jag kände att jag inte kunde lämna allt detta för mitt barns skull och för hela hennes framtid som stod på spel.

Jag gick vidare till en läkare på barnmottagnignen på sjukhuset som vi hörs till och bad om en remiss till barnhabiliteringen för en ny utredning eftersom de har specialister på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men de hörde också till den tappra skaran där alla tydligen håller varandra om ryggen när det gäller principer. Så jag fick avslag därifrån att de inte kunde ta emot mitt barn eftersom det redan gjorts alla tänkbara utredningar som stod att finna och att det inte var några problem!!
Tvärstopp igen.... men jag gav inte upp jag satte mig ner och skrev ett kompendium med upplevelser, beteenden, bemötande och hur mitt barn fungerade och vad det inte kunde göra , vilka avsaknader som fanns osv på över 50 dataskrivna sidor. Dessutom gjorde jag ett hopklipp av videofilmer med sekvenser över vardagen och alla dess händelser tillika med bilder ur fotoalbumet där det var bilder tagna över tid i ex en händelse. När detta var gjort så bad jag en specialpedagog på sjukhuset läsa detta och jag undrade vilken väg jag skulle gå och om hon hade några ideer. Det visade sig att hon arbetade med en kvinna i ett specialteam på sjukhuset med dampfrågor där många olika personer ingick. Nu hörde det till saken att en av personerna var den som gjorde den psykologiska undersökningen på bup på mitt barn. Jag gav mitt tillstånd att hon fick förbereda henne på att det skulle tas upp i gruppen för att jag ansåg att det skulle vara mest skyst mot henne (trots hennes behandlingar mot !
oss).
Då blev det fart!! En dag ringer barnläkaren från sjukhuset och frågar om jag är intresserad över att få en remiss till regionssjukhuset i mitt län för ett " andra utlåtande"? Naturligtvis tackade jag JA!
Därifrån till en färdig utredning med diagnos tog det cirka 5 månader. Personalen där var underbar och de brydde sig inte om mig utan det var mitt barn som var i fokus, exakt som det skulle. Hon fick den hjälp som hon behövde!
Så Linda, mitt råd till dig är att sök via en barnläkare på sjukhusets barnmottagning. Be honom att han skriver en remiss till ditt regionssjukhuss neurapsyk.avd för barn och be om ett " andra uttlåtande ", samla ihop det mesta du kan av skrivet matrial, foton, videoklipp om du har, karaktärsbedömningar från ditt nätverk runt dig och utgå från din son.
Jag önskar dig all lycka i världen. Jag håller en tumme och tänker på dig.
Du har gjort ett enastående arbete för din son och en dag kommer han att både förstå och tacka dig. Det har mitt barn gjort.
Kram/en mamma som vet hur du har det.
Åh, dessa helvets skolsituationer! Jag har upplevt dem alla precis som En mamma som vet hur du har det. Min erfarenhet är att amn ska akta sig för BUP. Jag har också genomlidit en massa skuldbelägagnde samtal där "villkor för att mitt barn skulle få hjälp". Och är barnet inskrivet på BUP kan ingen annan instans utreda barnet, för det gör BUP. Ett moment 22.

Och BUP säger att allt är relationsstörning i familjen och det kan bara botas genom åratal av lekterapi och föräldrasamtal där. Fy för den lede vilken kränkning! Vi lyckades också efter flera år hitat en neuropsykiater som tog sig an oss och utredde och sedan hände det äntligen bra saker. Men innan dess hade vi en långvarig skolstrejk eftersom barnet blev så illa behandlat i skolan med ingen lärare, ingen undervisning eller lektion i skrubb med någon vem-som-helst osv.

Samtidigt kontaktar man alla berörda myndigheter och talar om varför man håller barnet hemma. De är nämligen skyldiga att ordna adekvat skola när barnet är skolpliktigt. Man måste slå på STORA trumman för att något ska hända. Antingen blir man stark och en riktig satkärring eller så går man under. Lycka till! Alldeles för erfaren på området, tyvärr

Hej!
Det finns fortfarande alltför många vårdpersonal som skuldbelägger föräldrar. Vad det gäller neuropsykiatriska området beror det till stor del på okunskap om hur de påverkar barnet i barnets vardag. Och i förlängningen omgivningen.

Men min erfarenhet är att fler och fler vårdpersonal börjar lära sig området (även om det går för sakta). Sedan finns det fortfarande "vårdideologier" som t ex psykodynamiskt synsätt som anser att de allra flesta problem barnen har beror på relationer och anknytningsproblematik. Även de neuropsykiatriska.

Jag vill bara korrigera dig lite, man behöver inte akta sig för BUP generellt. Det finns BUP som inte bara tittar på relationer, utan även utreder om barnet också har egen problematik. Att som ni behöva utsätta er för kränkningar och slåss för att få hjälp hoppas jag ska minskar avsevärt inom den neuropsykiatriska området.

Familjer där det finns barn med neuropsykiatriska funktionshinder är enligt mig misshandlade många gånger. På 70- och början av 80-talet så fick föräldrarna till barn med Autism utstå liknande "kampanjer". De kallades för t ex "kylskåpsföräldrar" för att man ansåg att föräldrarna inte kunde knyta an till sina barn. Nu är det samma liknande som sägs om föräldrar till t ex barn med ADHD (uppfostringsproblematik, anknytningsproblematik m.m.).

Vad skönt att ni fick tag i en neuropsykiater till slut. Skriv gärna in hur det går.
mvh Erik Wirkberg