Vet varken ut eller in längre. Vi jobbar i motvind känns det som hur vi än gör.

Vi har en dotter som är (snart)14 år och som går i årskurs 8. Hon har fått diagnos AD/HD med ett tillhörande trotssyndrom (som inte märks speciellt mycket längre). Diagnosen fick hon våren/sommaren 2003 så det är relativt färskt för oss.

Hon går på en friskola, har assistent en stor del av dagen, men inte hela och de arbetar i helklass. Periodvis är det en stökig klass. Friskolan ligger i en annan kommun än där vi bor.

Vår dotter är skoltrött eller har under åren tagit på sig en attityd av jag-skiter-i-skolan. Såsom vi ser det är det just en attityd, skolan och assistenten menar att hon är skoltrött.

Hon har koncentrationssvårigheter och mycket låg uthållighet. Hon är mycket beroende av att saker och ting ska vara roliga. (Skolan är inte rolig.). Hon är också otroligt känslig för förändringar (det tog oss flera månader att få henne positivt inställd för att åka på en utlandssemester).

Och hon vill inte gå i skolan säger hon.

För några veckor sedan så var det mitt-terminsbedömning och hon hade IG förutom i fyra ämnen (bild, eng, sv, so).

Hon går alltså i helklass, har samma prov, på samma sätt och samma läxor som de andra i hennes klass.Hon går också hela dagar i skolan. Kruxet ligger lite i att hon inte vill vara annorlunda, utan vill bli behandlas som alla andra och är på så sätt inte "mottaglig" eller hur jag ska uttrycka det.

Nu så håller vi och assistenten på att göra upp handlingsplaner (formulären) som sedan varje lärare ska få vara med och lägga upp för henne (vårt krav) så att vi och hon vet vad som krävs för att hon ska bli godkänd.

Hur mycket ska man som förälder orka med? Hon vill egentligen inte själv säger hon, trots att hon går till skolan varje dag. Hon har Aldrig varit hemma utan giltig anledning. Hon svarar bra på belöningssystem och har egentligen väldigt lätt för att lära sig saker och ting.

Jag känner att vi håller på att ta slut (jag är själv sjukskriven sedan två år tillbaka för utmattningsdepression). Allt måste man ta reda på själv, känns det som.

Hur ska vi agera för att det ska bli bra? Hur blir det om hon inte blir godkänd när hon går ut 9:an? Hur ska vi få någon adekvat syo-hjälp?

undrar jag - en slutkörd mamma

Hej "slutkörd mamma"!
Det här med att din dotter inte vill bli "särbehandlad" är mycket vanligt hos de barn med neuropsykiatriskt funktionshinder som jag arbetar med. Oftast fram till 16-17 års ålder, då dem kan börja prata om att dem har känt stor "annorlundaskap" under uppväxten (framförallt skoltiden). Din dotter har ju inte enbart ADHD-problematiken att brottas med. Att ha den räcker oftast, men när även hormonerna börjar fara runt så är det oftast oerhört jobbigt att få någon slags kontroll över tillvaron.

Det minsta hon skulle behöva ha hjälp med i skolan är anpassat material (att ha samma material som andra i klassen är oftast att man ställer barnet i överkravssituation) och förstärkningssystem som motivationshöjare (du skriver att hon svarar bra på belöningssystem).

Eftersom er dotter fick diagnosen bara för ett tag sedan bör ni väl ha kontakt med den instans som gjorde utredningen? Kräv att få till ett åtgärdsmöte där utredningsteamet är med. Deras uppgift blir då att hjälpa skolan med att sätta ihop åtgärder som anpassas efter din dotter funktionshinder. Och en långsiktig planering för de terminer som din dotter har kvar i grundskolan, diskutera om hon ev. måste gå ett extra år, vad finns det i er kommun efter grundskolan m.m.
mvh Erik Wirkberg
 

Hej!
Jag arbetar som syv på en gymnasieskola i Malmö. Er dotter ska sträva efter att bli godkänd i Sv, En och Ma. Då är hon ju behörig att söka till gymnasieskolan. Hon kommer kanske att ha låga poäng men har då rätt att söka i sk "fri kvot", pga sin diagnos. Hon kan alltså ändå komma in i gymnasieskolan trots låga betyg. Skulle hon inte bli behörig så har hon ju rätt att gå ett iv-program. Detta kan vara väldigt positivt beroende på vad er kommun har att erbjuda. I Iv-programmen arbetar man i små grupper och detta kan ju vara positivt för din flicka.
Det viktigaste just nu är motivationsarbete. Att hon kan tycka att dr ok att gå iskolan och att hon har ett mål men det måste komma inifrån henne själv. Vi vuxna kan vända ut och in på oss själva för att hjälpa men det fungerar inte om inte barnen själv är villiga att satsa.
Din dotter ska vara glad att hon har en mamma som kämpar för henne. Jag ser tyvärr ofta elever som inte har stöd hemma och som inte får hjälp alls.

Hej "slutkörd mamma"
För 10 år sedan var jag som din dotter! Kändes som om det var min egen mor som beskrev mig som 14-åring när jag läste ditt inlägg. Ett tips är att få bort assistenten! Assistenten gör att man känner att man får nån form av negativ särbehandling.Och oroa er inte över betygen. Det viktigaste när man har ADHD är att man blir införstådd i varför man är som man är! varför man måste titta upp i luften när det kommer ett flygplan eller varför man blir förbannad på de vuxna som bara tjatar och tjatar. Vi med ADHD är inte dumma i huvet bara för att vi inte gör som de vuxna säger. Vi behöver mer tid bara. Många av oss måste lägga upp ett schema elelr en planering i huvet innan vi kan utföra uppgiften.Det är viktigt att man har överseende för detta. Det är hemskt svårt att få en uppgift och snabbt utföra den om man inte har det inplanerat. En så enkel sak som att om man är van att dricka ett glas Óboy och äta två ost mackor till frukost kan få dagen att bli helt förstörd om mjölken skulle råka vara slut. Nu säger jag inte att alla är så här, men många av oss får hela dags rytmen rubbad om det man förberett sig på inte infaller. För att lämna nån form av respons på din fråga så är mitt förslag att införa rutiner för att det ska funka i skolan! Köp en vecko dagbok. Låt din dotter skriva in planering för veckan och få henne att ha som rutin att läsa den innan hon går och lägger sig och även direkt när hon vaknar. Låter fånigt, men det har varit ett suveränt hjälpmedel för mig. Lägg åt sidan det där med hur viktigt det är med bra betyg o.s.v. Först måste man bli medveten om hur man fungerar. Sen kan man bearbeta betygen. Kan ju tilägga att mina slutbetyg i 9:an inte finns. Fick gå IV på gymnasiet i 2 veckor och hade sedan turen att det blev en plats ledig på en linje. Den tog jag och min betyg från 9:an som inte finns resulterade i att jag hade MVG eller VG i alla kurser som slutfördes första året på gymnasiet. Miljö ombytet var något som jag såg fram emot och blev även en sporre för mig. Sen är det ju viktigt att man vågar prata om att man inte fungerar som alla andra! Låt omgivningen vara medveten om varför man måste säga saker 10ggr innan man får nått gjort! Grädden på moset är ju att det kan inte bli värre, bara bättre!

SVAR till dig som arbetar som syv i Malmö.
Ursäkta, men jag blir så förbannad när jag läser hur gott du talar om IV. Gå ut med en enkät på din skola och fråga eleverna vad de har för åsikter om elever på IV! Låt dem svara annonymt så ska du se vilka negativa meningar de har. Jag har själv gått IV. Jag stod ut i nästan 2 veckor. Sen fick jag nog. Att sitta i en grupp på ca:10 personer varav lågt räknat 2 har nån form av diagnos och resterande 8 är skoltrötta. Hur kan man säga att det skulle kunna vara positivt att sitta där?
Medicinering?
vi har en tös på 11år med diagnosen AD/HD sedan -97. hennes skol och kamratsituation har blivit svårare de senaste året, och hon uttrycker själv att hon har "problem" med humörsvängningar och sociala relationer.
nu funderar vi på att söka ritalina med. för henne.
Är det någon som har erfarenhet kring detta som vill berätta...?
MVH Anna.
Hej Anna!
Centralstimulantiabehandling (ritalina, concerta) är den behandlingsform som är den enskilt mest effektiva hjälpen enligt alla stora forskningsstudier. Vi ser den som en komplement till pedagogiska och beteendeterapeutiska metoder, dvs att barnet ska ha möjlighet att tillgodogöra sig de åtgärder man gör i barnets vardag.

Ni som är inne på sidan, skriv in erfarenheter till Anna kring barn/ungdomar som har påbörjat medicinbehandling!
mvh Erik Wirkberg
Hej Anna!
Har en son med AD/HD, han började medicinera i aug. -04. Han tar 1 Conserta tablett dagligen och den har hjälpt både honom och de som finns i hans omgivning.

MVH TINA
Bra sida jag undrar hur man ska ställa sig som anhörig när skolan nu i nian säger att barnet inte hinner att få godkänt och vill ha eleven att gå i integrerad särskola och särskola efter, måste man inte ha något att gå på och inte bara säga att det går långsamt att lära sig men med god tid skulle man nå g.Har inte skolan misslyckats då.Ska man verkligen gå med på något sådant,
Hej!
Tack för responsen på hemsidan. Helt klart har skolan misslyckats när man inte har larmat och gjort åtgärder förrän nu i nian. För att gå i särskolan ska barnet ha genomgått en utredning som visar att barnet har en begåvningsnivå som motiverar särskoleplats.

Jag vet inte hur det ser ut där du bor, men mitt råd är att först prata med skolan (göra åtgärdsprogram), om inte det går ta kontakt med Barn- och utbildningsnämnden. Går inte det så finns alltid Skolverket som du kan ta kontakt med (se HEM, högst upp på sidan).
mvh Erik Wirkberg
Hej!
I höstas fick min klass 6 fick jag en ny flicka i klassen. Hon kom från en annan stad till oss. Jag har en nära relation till henne, men klassen orkar inte mer - de anser att hon förstört arbetsklimatet. Hon har en stark ADHD med kraftig empatistörning. Just nu är allt kaos - inget fungerar. Tjejen är inte värd det här.. alla mår dåligt.... Hon behöver hjälp!

I sin förra stad gick hon på ett Skoldaghem under ovanligt lång tid - 3 år.
Jag som lärare har varit i kontakt med den rektor som känner henne och han tycker att hela situationen är vansinnig. Förutom sin sjukdom har hon det trassligt hemma och bor f.n. hos en kontaktfamilj. Jag anser inte att den familjen grejar det helt och hållet, då de är alltför unga, har inga egna barn och tycker redan nu att det börjar bli jobbigt.

Just nu har jag dragit igång en stor apparat med soss, bup, vi i skolan och kontaktförälder + en specialpedagog som arbetar övergripande i vår kommun. Problemet är att ingen vet vem som har ansvaret för tjejen. Skolsköterskan
säger att det är soss, men i praktiken är det ju jag som träffar flickan ca 7 timmar/dag. Vad göra? Finns någon som vet hur jag ska bete mig utan att jag går in i väggen. Känns väldigt nära nu eller om jag redan gjort det.
Hej!
Vi har ju haft direktkontakt kring den kaotiska situationen flickan befinner sig i. Att anordna ett nätverksmöte är en mycket bra lösning, där man reder ut inte bara ansvarsfrågan, utan också hur ni ska ha samverkan kring barnet (hem, skola och vård).
mvh Erik Wirkberg