Hej!
Först vill jag säga att detta var en bra sida men mkt info om just AD/HD.
Vill bara berätta lite om min son Adam. Adam har haft sin diagnos nu ett par år.Har provat på ritalina ett tag som inte fungerade alls(Ingen reaktion alls förutom vid första medicineringen)Nu har han Amfetamin. Dosen han tar för tillfället är:20 mg/dag.(Adam är 7 år förresten)Vill bara tala om att Amfetaminet fungerar så bra!!!Sonen är en helt annan människa nu.(Inte Robotlik och påverkad som man kan läsa i tidningarna nu för tiden)Han kan sitta still i skolan,han kan leka med kompisar,han kan sitta still och titta på tv-n mm.Visst..när medicinen verkat klart så är det tjohej hemma hos oss med..givetvis.Och då blir han ju lite jobbig för man blir ju nästan bortskämd av amfetaminet under dagarna*ler*
Jag har egentligen ingen fråga...ville bara tala om att för Adam har detta funkat bra!Visst var vi till en början oroliga och skeptiska till Amfetamin(det låter ju väldigt otäckt att ge sitt barn knark!)Men nu i efterhand så hjälper vi honom..inte stjälper..
Han är för första gången med i aktiviteter..är med i skolan..har kompisar..Mår bra!Detta var för oss iaf det bästa vi kunde ha gjort!Lycka till alla!*kram* Marie

Hej Marie!
Tack för ditt omdöme om sidan och ditt positiva inlägg. Jag vet att du inte menar så, men jag vill klarlägga bara att man ger inte knark till barn, utan medicin. Enkelt uttryckt så är Amfetamin medicin så länge doserna är anpassade till svårighetsgraden av nedsättningen i uppmärksamhetsförmågan. Knark är det när man tar mer än så. Tack igen Marie, ni som är inne på sidan skriv in fler positiva händelser.
mvh Erik Wirkberg
 

Hejsan! Jag måste få berätta något positivt med skolan. Flyttade från Landskrona där skolan över huvudtaget inte brydde sig om min son och hans problematik med ADHD , till Hörby kommun och vilken skillnad!! Man var ju redo att behöva slåss men det var inga problem , det ordnades en personlig assistent och lösningar hittades på för att det skulle fungera för min son. Sånt gör en oerhört glad när man vet vilket bemötande så många får i skolorna , eller hur?

Hej!
Grattis! Kan du återkomma och delge lösningar som ni har gjort?
mvh Erik Wirkberg

Hej alla föräldrar barn och andra!
Jag måste få dela med mig av min glädje och förmedla hopp och ny kraft till er som kämpar! Igår var det skolavslutning. Jag satt där, liksom alla andra
föräldrar och såg mina barn sjunga om sommarlov, uppklädda och med tindrande blick. Min son slutar femman. Han har diagnosen Damp och har haft en väldigt
kämpig skoltid. Men efter att han fått sin diagnos i trean har något långsamt förändras. Hans självinsikt har växt jämsides med självförtroendet.

Medvetenheten om vad funktionshindret innebär har hjälpt honom att hantera sin värld. Liksom den har hjälpt oss, hans syskon, lärarna och klasskompisarna. Ett barn som i förskolan och lågstadiet ständigt var på kollisionskurs med livet och betraktades som sjövild, opålitlig, slarvig, bråkig, ohyfsad... ja, allt det där känner ni till. Stundtals drev han mig till förtvivlans rand.
Det fanns ögonblick när jag kände mig uppgiven och
menade att min son var ett hopplöst fall. Ja, jag menade det inte med hjärtat, men tröttheten och vanmakten fick mina tankar att svartna.

Så igår fick vi kvitto på vad en diagnos kan innebära för ett barns utveckling och självkänsla. De som säger att diagnoser stämplar borde se min son idag! När rektorn läste upp vilka elever som fått grundskolestipender
var det två personer som lyfte från stolarna i kyrkan. Den ena var en viss mamma och den andra en liten, mager pojke... Min son! Han var en av dem som
fick ett stipendium! Vi hade abspolut inte räknat me detta! Nog visste vi att han kämpat hårt med att klara skolan och med att träna sig socialt.

Hemma har vi bedrivet intensiv och kärleksfull träning också, genom samtal och genom konsekvens. För att få stipendeiet fick man uppfylla vissa kriterier. Alla i klassen fick rösta anonymt om vem som varit en riktigt bra
vän. I första klass kom min son sist...
Jag minns min upprördhet över detta opsykologiska sätt att mobba ut barn. I år blev inga resultat offentliggjorda, men omröstningen påverkade beslutet om stipendier. Min son har visat ovanlig omtanke och har varit en fin klasskamrat. De som säger att personer med NPF har empatistörningar får tänka om. Det handlar inte om så
mycket om att sakna empati - tvärtom, det handlar om att inte ha lärt sig hur man uttrycker den och om bristande impulskontroll. Min son har jobbat hårt med skolan. Så hårt att han har förtjänat ett stipendium.
I utlåtandet stod det också några ord om hans rättframma och ärliga sätt. Typiska, och mycket goda sidor hos oss med NPF.

Nu kanske någon undrar hur allt det här är möjligt. Jo, vi har lärt oss strategier. Eftersom jag själv har ADHD, har jag som barn fått lära mig dessa på egen hand. Diagnoser fanns inte då. Nu kan jag hjälpa min son med dem, jag vet vad som fungerade för mig.
Gloserna t.ex. När de ska förhöras på fredagen tar vi hem dem redan på måndagen. Sen läser han på dem i korta
pass om tio minuter om dagen. Var vi gör är att sedan då och då förhöra på ett lättsamt sätt, genom att utbyta några engelska fraser vid middagsbordet, eller under promenaden. Min son kan inte koncentrera sig långa stunder i taget. Men med denna metod lär han sig glosorna. Så gör vi med alla läxor.
Vi använder oss också mycket av frisk luft och rörelse. Vi har märkt att han lär sig bättre efteråt. Och vi pratar om allt. Min son gillar att prata. Han reder ut saker genom att uttala dem högt. Vi lotsar oss tillsammans enom
händelser under dagen, genom att prata om dem, och ser varför saker blev som de blev. Ibland ganska tokiga..

Inga föräldrar kan ha varit stoltare än vi, när hans namn ropades upp som en av stipendiaterna! Med detta vill jag säga: Det går!
Vi har alltid sagt till honom att han kan bli det han vill. Han har bestämt sig för att bli veterinär. Diagnoserna stämlar inte, de befriar! Glad sommar!

En överväldigad mamma

Hej "överväldigad mamma"!
Grattis till din son! Det du berättar är ännu ett bevis på att en diagnos hjälper till, men kom alltid ihåg att det är barnet och barnets närmaste som gör att saker går bra! Diagnosen är ett redskap för att barnet och barnets omgivning kan få verktyg att handskas med (därför är alltid de s.k. diagnosmotståndarna obegripliga i sina resonemang!). Fortsatt lycka till och glad sommar tillbaka!

Ni som är inne på sidan, skriv gärna in lyckade berättelser kring barn som har neuropsykiatriska funktionshinder. För oftast är det det negativa som dominerar inom de här svårigheterna. Så försöker vi samla dessa här på sidan.
mvh Erik Wirkberg
Härligt att höra om att det gått bra för din son.
På sidorna (WWW.citynet.net/wvchadd/coping.htm) och (www.adders.org/info21.htm) kan man läsa om människor med AD/HD och som ser denna diagnos mer som en välsignelse än som ett problem. Jag tycker vi bör bli bättre att se fördelarna av att ha AD/HD och inte ständigt ta upp svårigheterna. Jag håller med dig om att det är viktigt att barn med AD/HD eller DAMP lär sig att de har samma möjligheter som andra barn att nå de mål de sätter upp. Vägen till målet ser bara olika ut.
hej ! jag jag är en mamma,40 år gammal med diagnosen adhd/damp
..den fick jag för 5 år sen ,med diagnosen fick jag sjukpension..jag är glad över det trots min ålder ,jag orkar inte med hem ,barn och jobb..
nu har jag mitt schema som jag följer så gått det går ,mina döttrar har förutom dampen även ett lättare begåvningshandikapp..
den yngre går på särskola och den äldre jobbar som lönebidragare ..att nå fram till att jag och tjejjerna har det
så bra som vi nu har det har inte varit lätt..oftast har jag fått be myndigheter att läsa på och höra av sej sen igen ,otrevlig har jag fått vara men ser änndå en ljusning i vårat samhälle nu . min familj har jag brytit med ,har aldrig kännt mej uppskattad av varken min mor eller övrig släkt ,att bryta var det ännda rätta och jag sörjer inte över det ,istället ser jag mej själv som den stora vinnaren och dom som förlorare..
 min sambo har faktiskt ett roligt liv med mej å mina damer ,mycke humor å bus ,varje dag fnissas det å vi värnar om varann ,vilket skolan ser ,tännk om andra familjer skulle vara som din får jag ofta höra och sånt värmer !! jätte fin hjälp har vi alla tre fått av barn-pcykologen i vår stad ,utan hennes hjälp hade vi nog trampat i problem ännu .. så ni som läser dessa rader ,sök hjälp ,ni känner om hjälpen är på riktigt eller ej .. man blir expert på att läsa av människor,stämmer det inte be att få byta pcykolog ..
ha det å hejdå /anna!!!
hej! jag har en kille på 12 år som har kraftig damp/adhd han har ätit ritalina och konserta mennu äter han stratera för oss är stratera det bästa som hänt .Nu behöver han ingen såvmadicin längre. m.v.h. Helene.
Hej
Har en dotter på 11 som fick diagnosen adhd för 2 år sen,hon är utåt agerande hon har läs och skriv svårighetet.
Har också en 13 årig dotter,misstänker starkt
att hon har innåtvänd adha och har läs och skriv svårigheter.
Jag har testat mig har inte adhd vilket jag inte är säker på.
Har läst om vuxna som har adhd stämmer väldig bra på mig.
Även jag har läs och skriv svårigheter.
Äter också antidpress medicin,kämpat,ensam mamma sedan 10 år tillbaka,låg utbildad.
Tänkt många gånger lägga snaran runt
halsen, men vem ska kämpa för mina tjejer då?Finns ingen som kan älska dom som jag.
Fanns ett lättare liv förut,men nu är det det här livet som gäller,tror att det kan bli något gott av det.
Försök att hitta något positivt om din son,
Jag vet det kan vara svår.