Hej!
Jag har en son på snart 12 år, som har haft problem med sociala kontakter samt skolarbetet. Skolan har gjort en utredning där skolpsykologen kommit fram till att han troligtvis har ADHD, han står på kö hos BUP för utredning.Kommunen/skolan har hjälp mig och min man så han har fått plats på en skola med barn i liknande situationer och det verkar bra. Vi går på samtal hos BUP ca. var fjortonde dag.
Mitt stora problem är att pojken har varit jobbig ända sen han föddes och det känns som jag inte har någon ork kvar. Han har inga kompisar på fritiden, vad vi än ska göra så måste han följa med, hans lillebror som är 10 år har inga problem och tycker också det är jobbigt när storebror hänger efter hela tiden och förstör. Varenda dag är det konflikter, vad vi än säger så lyssnar han inte alla ska dansa efter hans pipa annars får vi ett kaos.
Han kallar oss för dem mest fula saker man kan tänka sig.Det finns stunder då jag känner att jag inte älskar honom längre och att det vore bättre om han var någonannan stans.
På BUP får vi tips och råd om hur vi ska göra men när vi ska praktisera sånt hemma så funkar det inte, det känns inte som dem fattar hur det egentligen är här hemma.Jag måste få tillägga att när han är borta hos andra och vi inte är med sköter han sig exemplarisk så det är svårt för andra att förstå våra problem. Det vore bra om det är någon som känner igen sig och kan svara via den här sidan kanske man kan få några riktiga tips hur man gör när ens barn stirrar en i ögonen och säger du bestämmer inte över mig jag gör precis som jag vill, jävla hora.
En trött mamma som många gånger ångrat att hon skaffade sig barn.

Hej. Jag har inget bra tips att ge dig, vill bara säga att jag har samma problem som du. Just de här orden får jag också höra och han bara skrattar när jag blir arg.Det känns ganska hopplöst. När han är hos sin pappa gör han aldrig så här, säger aldrig sådana här ord till honom. Han vet inte vad jag pratar om, men i skolan är han också som hemma och vräker ur sig de här orden. Jag har provat att bli arg och att nonchalera honom, försöka prata med honom efteråt ( under tiden är inte lönt) men inget hjälper. Det som är skrämmande är att det vänder från den ena sekunden till den andra. Man får ingen förvarning om att det är dags. Tänkte att ibland är det skönt att höra andra i samma situation, men något bra tips har jag alltså inte. Ännu en trött mamma som också undrar.

Hej "trötta mammor"!
Först det här med BUP. Att gå på samtal var 14:e dag eller samtalsbehandling överhuvudtaget brukar inte hjälpa. Eftersom problematiken är för barn med ADHD att dem vet vad dem ska göra men har oerhört svårt att göra vad dem vet. Därför behöver dem träning i att göra det. Och den träningen ska ske där problemet är, eftersom generaliseringsförmågan (att ta med sig en erfarenhet till en liknande situation) är väldigt liten. Därför behöver oftast barnet hjälp från BUP, barnhab m.fl både i hem- och skolmiljö med träningsprogram.

Det vi har kommit fram till efter många år är att ett förstärkningsprogram med inbyggda belöningar är det absolut bästa sättet att hjälpa barnet med att få lyckas / hinna med i de vardagliga situationerna och därmed få upp motivationen. Om du hör av dig till mig på erik@wilu.se så skickar jag några sidor ur min bok om hur man kan sätta ihop ett förstärkningssystem.
mvh Erik Wirkberg

Hej. Jag var på attentions länsträff i Malmö idag 22/3. Det var jätteintressant, men jag skulle kunna lyssna en hel dag om de olika metoderna. Har ett jätteproblem med att få min son i säng nästan varje kväll. Han kan hålla på i flera timmar ibland och får stora utbrott. Jag har börjat att hålla fast honom så att han inte skadar sig själv och andra. Det brukar hjälpa men han är så otroligt stark och jag tycker att det är mycket påfrestande att göra så här. Han brukar lugna sig efter ca 5-10 minuter och då gå och lägga sig, men det känns inte bra att avsluta varje dag på det här sättet.På något sätt känns det som jag kränker honom genom att hålla fast honom. Om jag inte gör det kan han hålla på jättelänge och springa rundor och kasta saker och slå på sina syskon. Jag har läst lite i boken och lyssnat på dig (alldeles för kort tid blev det) och har nu bestämt mig för att prova belöningsmetoden. Vad jag undrar nu är om det är alldeles tokigt att hålla fast honom vid dessa !
utbrott? Efter en liten stund brukar han bli ledsen men det känns nästan som om det rinner av honom och han blir helt slut och går då frivilligt och lägger sig. Villrådig mamma.

Hej "villrådig mamma"!
Tack för responsen på föreläsningen. Att använda sig av att hålla fast som en metod är inte verkningsfullt. Det finns några som förespråkar metoden "Holding", men det finns inga som helst belägg för att den hjälper som en allmän metod. Men givetvis måste man stoppa barnet att göra sig själv illa eller någon annan genom att hålla fast, men undvika det så mycket som det går. Så du gör absolut inte fel.

När du har provat förstärkningssystemet, hör gärna av dig igen för råd eller bara en rapport om hur det går.
mvh Erik Wirkberg

Belöningssystem!!
Hej villrådiga mamma, jag vill bara ge ett litet tips som jag fick på COPE utbildningen vi var på. Du kanske provat redan men, sätt dej med din son & gör upp ett litet kvällsschema för te.x fyra veckor. Varje kväll som det fungerar så får han en liten klistermärks stjärna eller liknande. Sätt upp en liten belöning för en avklarad vecka i taget. Något litet som han tycker skulle vara bra & sen efter fyra veckor så tar ni en lite större belöning, biobesök hyrfilm, en dag i skogen, på badet eller något som ni båda kan göra men som han tycker är kul. Det jag upptäckte var att det kom mycket positivt runt som bäddning, skala potatis, duka & andra saker som kan ge en extra uppmuntran som bonusstjärnor för att kunna ta till utifall att han inte lyckas någon kväll. För oss har det fungerat vår dotter är 6 år, hörde på kursen att det fungerar även på tonåringar. Så huvudsaken att ni bestämmer tillsammans & är överrens så att han har varit med & bestämt. Sommarkram från mammarina Lycka Till!

hej har en grabb på snart 8 år han har resurs i skolan är väldigt livlig men underbar ibland men kan okså vara en liten (djävul i bland) har varit i kontagt med familjeenheten bup och skolan har sökt hjälp i grannkomun för att få en utredning omvad det kan vara som förälder känner man när något år FEL tacksam omm tipps vart man vänder sig för hjälp och råd
 
Hej!
Hjälp och behandling ser väldigt olika ut i olika delar av landet. BUP hos dig måste väl veta vad som finns där du bor? Dem är skyldiga att informera om de behandlingar som finns att tillgå.
mvh Erik Wirkberg
Tourette problematik.

Jag har en son på 7 1/5 som har Ts symtom ( ej diagnostiserad )med tics sedan 1 år i form av huvudkastningar,kraks.magspänningar mm detta kommer och går i olika former. Han har varit på Bup en gång för detta. Det som är jobbigast för honom är hans tilläggsproblem som insomning, humörsvängningar ( hemma inte i skolan ) ofta ledsen och allmänt osäker på sig själv. Han har inte någon överaktivitet eller utbrott, bristande impulskontroll eller uttalad OCD (mer tvivelsjuka kanske) utan en jättego kille med stor empatiförmåga och fungerar socialt hyfsat. Den uppfattning jag fick på Bup var att TS inte är så jättevanligt ensamt utan oftast som tillägg till annat ADHD mm. Det jag undrar är vad kan man gör för att han ska må bättre med sin oro,ångest och våga ta för sig lite mer av livet. Han har jättesvårt att orka koncentrara sig på läxor och gråter och klagar mest hela tiden då han ska göra dom. I skolan går det bra han tillhör klassens övre skikt och hans problem (psykiska) märk!
s inte av där alls på samma sätt. Tics har han även i skolan och fröken är väl införstådd i dessa problem.
Vad kan man göra för att stärka hans självförtroende och mildra insomningsproblemen mm. Har någon några erfarenheter och ideer av allt detta?
Han sprattlar sig till söms varje kväll och har ett katastrofalt morgonhumör.
Jag vill så gjärna hjälpa.....

/ Therese
Hej Therese!
Förut så pratade man om att behandlingen av Tourette var att man skulle hjälpa barnet genom att barnet lärde sig att hålla tillbaka sina tics. Men nu lär man ut istället att barnet ska lära sig att gå iväg och "tica" av sig i avskildhet. Många gånger blir barnen retade för ticsen och att dem själva skäms för dem, med sänkt självkänsla som konsekvens. Vad din kille skulle behöva är att ni inför ett förstärkningssystem med inbyggd belöning. Förstärkningssystemet ökar ofta självkänslan, dvs att barnet på ett mycket tydligt sätt får lyckas i de vardagliga situationerna. Om du kontaktar mig på erik@wilu.se så skickar jag några sidor ur min bok om hur man ska lägga upp ett sådant förstärkningssystem.
 
Här kommer lite generella skoltips i bemötande av barn med Tourettes syndrom:

1.Ticsen är ofrivilliga - reagera inte med ilska eller irritation!

2.Tänk på att tics förvärras av stress.

3.Ge möjlighet att lämna klassrummet under kortare perioder.

4.Ge eleverna i skolan kunskap om vad tics är.

5.Gör prov, repetera uppgifter i ett enskilt rum.

6.Vid svårigheter med muntliga framföranden, använd t ex bandspelare istället.

7.Om eleven fastnar i uppgiften - ge kort paus eller en skiva med hål i så att bara ett ord i taget syns.

Gå in på www.tourette.se för mer information kring Tourettes syndrom.
mvh Erik Wirkberg
Hej.Har en pojke på 9 som fick diagnosen adhd för ett år sedan.Han är våldsbenägen elak mot djur och små barn ljuger ständigt och verkar leva helt i sin fantasi-värld.I hela hans liv har jag kämpat att få den hjälp han behöver men vi har bara fått till svar att det finns inga pengar i kommunen till en assistent åt honom.Han måste passas varje minut annars har han slagit eller retat någon.I skolan går han i en liten grupp med 3 lärare och 3 elever men han funkar inte längre och lärarna slutar en eftre en och nu säger rektorn att jag måste undervisa honom hemma och sjukskrivas för vård av barn,för skolan har gjort allt dom kan säger dom.Är det verkligen sant att det ska vara så här?Jag håller redan på att gå under och vi har gått på bup i ca 2,5 år men inget blir bättre.Jag har insisterat på att han behöver medecinering och en assistent men får ingen hjälp.Nu är jag iallafall uppsatt på en väntelista att få träffa läkare och diskutera medecin men det tar väl ytterligare e!
tt år och rätt som det är så är han i puberteten och men dom utbrott han har nu så vågar jag inte tänka framåt.VAD SKA JAG GÖRA????
Hej!
Jag läste i en nyligen gjord studie som visade att barn med ADHD hade 25 ggr högre risk att bli avstängda från skolan! Skolledningarna/skolpolitikerna måste komma upp i sin uppmärksamhet för barnen med uppmärksamhetsvårigheter om dem ska kunna komma ens i närheten av vad skollagen säger om att skapa lika förutsättningar för alla barn/se till barnets behov.

Att det inte finns pengar får dem inte skylla på (men jag vet att det är många som gör det). Ibland tror jag inte att det är sant, har ni gått på BUP i 2,5 år, barnet har haft diagnosen i 1 år och han har inte ens fått chansen att få prova om medicinen kan hjälpa?! Vilken annan diagnos skulle man inte prova medicin?

Mitt förslag är att ni tar med er hjälp och går upp akut till BUP och kräver att få träffa läkaren för ett barn ska inte behöva må så dåligt som du beskriver.
mvh Erik Wirkberg
 
Ville bara skriva av mig några rader.Har en son som har adhd och som jag har haft problem med ett tag nu .Han stegrade sig mycket det senaste året så jag kände att jag inte räckte till.Blev mycket snabbt ursinnig.Slog larm till socialen här i sala vid tre tillfällen men fick inget gehör alls. Det slutade med att han va med om att slå ihjäl en 22 åring tillsammans med två andra. Så till alla föräldrar som har detta problem slå larm och ge er inte fören ni fått någon hjälp Det kan tyvär sluta på detta vis för även er
Hej!
Jag beklagar verkligen. Tyvärr är det nog så att det fortfarande finns myndigheter (BUP, soc m. fl.) som har för lite kunskap kring ADHD för att kunna förhindra att sådant som du beskriver kan hända. Men att inte ta föräldrarnas larm på allvar, det borde inte behövas någon utbildning för!
mvh Erik Wirkberg
Hej
Det du beskriver har varit min mardröm i många år. Hoppas din son får rätt hjälp nu så han kan gå vidare i livet....varför måste de gå så långt innan man får hjälp? Jag känner stor sorg inför det din son och du måste gå igenom nu.
Jag skickar många kramar till både dig och din son och hoppas ni får hjälp att gå vidare.
Millan