Hej vi har en flicka 11 år som har fått diagnosen damp och problematik inom autismspektrum . Vi undrar nu om det är vanligt att dessa diagnoser följs åt? Vi äfterlyser förövrigt föreldrar till flickor med denna diagnos.Finns det någon schat som tar upp detta? Ewa

Hej Ewa!
Jag har inte sett några studier som visar hur många barn med DAMP som också har problematik inom autismspektrat. Men jag ska kolla specifikt efter det.
De barn vi arbetar med (svårartad ADHD/DAMP-problematik) kan vi se att det är relativt vanlig kombination, uppskattningsvis 1/4 av barnen. Men som sagt, jag ska kolla om jag kan hitta forskningstudier (följ gärna vår "forskningssida", vi kommer att uppdatera den så fort vi hinner översätta).
Är det någon annan som vet? Och om det finns "chatt-sidor" som tar upp "flickor med DAMP"? Riksförbundet Attention (www.attention-riks.nu) har nu gjort om sin "chatt-sida". Delat upp den i olika rubriker (olika tipssidor för barn/ungdomsproblematik - vuxenproblematik, en sida för solskenshistorier, en sida för debatt). Och där har man möjlighet att ta upp det här också.
mvh Erik Wirkberg


hej jag en tjej på 15 och jag undrar hur man vet om man tex aspergers syndrom. jag tror nämligen att jag har för jag har svårt att vara tillsammans med andra jämnåriga, jag har inte "lekt"-bjudit hem - nån kompis sedan jag var 10, jag lever endast för hästar och ridning och de senaste åren har jag liksom försvunnit in i min egen värld och då blir det så svårt att konsentrera sej på nåt...och presis allting verkar så hopplöst ointeresant runtomkring mej...det men jag vill inte riktigt gå till en läkare...
finns det typ nån sajt på internet där man kan ta reda å det?
snälla svara nån/horselover

Hej "horselover"!
Det måste ha varit svårt för dig att inte förstå riktigt vad det du berättar har berott på (vad bra att du har haft hästintresset). Men för att t ex få en diagnos (som många gånger kan kännas som en lättnad) för att utröna om det är därför det har blivit som det blivit, är det så att man måste gå till ett utredningsteam. Det är läkare som sätter diagnoser.
Du kan gå in på nedanstående adresser för att veta mer om Asperger Syndrom:
http://www.autism.se/ och http://www.autism.se/aspergerprojektet/sida2/index2.html

Ni som är inne på sidan, har ni fler tips att ge kring Aspergers Syndrom?
mvh Erik Wirkberg
Vi har en dotter på 14 år som fått diagnosen ADHD i April 2002. Jag har kämpat sedan hon var 3år och har kämpat mot hennes biologiska far, då han har nekat till utredning. I sommras vart hon våldtagen och åklagaren la ner åtalet för att det var svårt att påvisa att hon har ADHD och att hon ligger mellan 6-11 år i intlegensnivå.Vi överklagade detta och han tog upp det igen men har sedan beslutat att lägga ner det igen. Jag vill nu bara varna alla som har döttrar. Lås in dem.

Förtvivlade
Hej "förtvivlade"!
Vad ska man säga. Det finns inte kunskap nog hos de som sitter i våra rätssalar om de här funktionshindren. Du skriver att din dotter fick ADHD-diagnos i april, togs inte den på allvar i rätten?
mvh Erik Wirkberg

Jag är vuxen kvinna med ADHD. Jag har inte en formell diagnos ännu, men jag står i kö. Mina föräldrar förnekar att det skulle vara nåot konstigt med mig över huvudtaget, men min man tycker det är skitjobbigt. Som liten var jag våldsam och utåtagerande. Jag hade inga tjejkompisar och på skolgymnastiken delade läraren alltid in oss "alla killar - och DU". Så jag var med killarna ända till årskurs 7. Tjejerna i klassen var livrädda för mig, jag var hårdhänt och klumpig. Farsans metod att klara av lilla bångstyriga mig var stryk, och hjälpte inte det fick man lite till. Jag kan ju säga på en gång att det fungerar inte så.

Känner igen klassrums-liknelsen med suddigummit som någon skrev. Helt otroligt att ingen släpade mig till skolpsyk, var iofs där en gång, men hon ville inte se mig igen, diagnosen fanns inte då ens. Jag har fått tavelkritor och slipsar i huvudet från läraren för att jag skulle ha uppmärksamheten på tavlan. Vet iallfall 2 till i min grundskoleklass som skulle ha fått diagnosen adhd idag, båda killar.

Jag hade (har) fruktansvärt temprament och har brutit ben pga det... jag tänker efter handling och inte tvärtom.

Såå... vad jag ville ha sagt igentligen var att alla tjejer inte är inåtagerande och vänder allting mot sig själva. Jag var ett problembarn därför att alla hela tiden såg vad jag gjorde. Precis som stök-killarna.
 
Hej!
Till oss på BUP kommer nästan enbart flickorna som har ADHD med utåtagerande beteende. Och det är ju så att det är lättare att få hjälpinsatser när man utagerar, man blir mer uppmärksammad. Hur många flickor som egentligen har uppmärksamhetsstörning (ADD) pågår det forskning kring, förhoppningsvis hittar man bättre utredningsinstrument (för nu är de gjorda i huvudsak för ett utagerande beteende) och att man blir bättre på att identifiera inåtvänd ADHD.

Ni som är inne på sidan, skriv in era erfarenheter!
mvh Erik Wirkberg
 
Hej!
Mitt namn är Ida Ask och jag är 15 år. Jag har just fått min diagnos: Dyskexi ADHD/ DAMP. Den här diagnosen har jag väntat på sedan jag gick i tvåan. Att utredningen inte blev av för flera år sedan karske berormin ex klassföreståndare som inte hande någon som hälst förståelse för mina problem. När jag bad om hjälp flinade hon och sa: "Men Ida du är inte sämst".

Människor stå på er det finns en rättvisa även om man inte alltid tror det.
Mvh Ida
Hej Ida!
Det är sorgligt att höra sådana här kommentarer som du skriver att din lärare sa. Jag har hört ganska många som t ex när en förälder sökte hjälp på BUP fick han svaret "ni har ju inte slagit ihjäl varandra än"! Man önskar att de här människorna fick insikt om vad de åstadkommer med sina attityder.

Ida, jag önskar dig lycka till i framtiden.
mvh Erik Wirkberg
 
Hej
Jag är en mamma med en flicka på 13år som har svår ADHD.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till!
Under dessa 13år har det varit jättesvårt att få hjälp. Hon har gått i 5skolor på 6år!
Hon har bott hos sin far till i våras då hon fick flytta till mig.
Han har gett upp för länge sedan och orkar inte mer. Så hon fick springa mer eller mindre vind för våg. Då hamnade hon i gäng och stal, drack och rökte marijana.
Jag tog ner henne, satte gränser och bad om hjälp till sociala, läkare m.m.
I agusti blev hon jourhemsplacerad för att inte jag skulle gå under helt.
I nuläget är hon placerad i remisskö för vård. kön tar 6-8 MÅNADER! Finns det alternativ???
Hennes fosterfamilj orkar inte längre så soc vill omplacera henne. Fast JAG får inte ta henne trots solplacering(frivillig)
De diskuterar till och med instution....
HJÄLP...vad ska jag göra..så här får det ju inte gå till!
Desperat mamma.
Hej "desperad mamma"!
Din dotter har ju ADHD-diagnos, då måste hon vara utredd. Mitt förslag är att ni tar hjälp av den instans som gjorde utredningen. Min erfarenhet är att det oftast är bäst att man sätter in hjälpåtgärder i barnets hem, istället för att placera barn i fosterfamiljer. Att man har gjort allt man kan att hjälpa barnet/familjen i hemmet. Jag är mycket medveten om att det inte alltid går, men man måste först försöka det alternativet. Och med tanke på att din dotter bara är 13 år, tycker jag att det vore ett självklart första steg.

Mitt råd till dig är att kontakta vården (de som gjorde utredningen) och ta hjälp med att kräva hjälp hemma. Ni som är inne på sidan (gärna ni som arbetar på soc), skriv in tips/synpunkter till "desperat mamma".
mvh Erik Wirkberg
Ett tips från mig är att ta kontakt med en förening som heter RFFR. De har tidigare arbetat inom socialtjänsten och hjälper föräldrar i olika situationer. Gå gärna in och titta på deras hemsida.
Mvh
Annika
Hej! Jag är mamma till en femårig tjej som inte fått någon diagnos, men som jag själv är övertygad om har någon slags "bokstavssjukdom". Jag är intresserad av att höra hur föräldrar till särskilt tjejer hanterat olika situationer i barnets uppväxt! Själva gör vi vårt bästa för att minimera antalet "orosmoment" för vår tjej, vara extremt tydliga och konsekventa och försöka skapa en lugn hemmiljö med massor av kärlek. Men det är inte så lätt att ha samma rutiner när hon dessutom är skilsmässobarn och ibland bor hos sin pappa... (var tredje vecka)

Konkreta exempel efterlystes här tidigare, så även jag ger några exempel på vad VI gör.
T.ex:samma rutiner varje kväll vid läggdags. Ingen TV på morgonen eller efter barnprogrammen. Väckning i god tid så att hon hinner äta frukost och klä på sig utan (alltför mycket) tjat. Samma frukost- o kvällsfikerutiner varje dag. Inga leksaker i sängen när det är läggdags. Ängslan inför att sova är svårast: vi har slutat tjata och säger i stället att hon får vara vaken hur länge hon vill, bara hon ligger i sängen: Det brukar lugna, men tar ändå TID!
Vi försöker också vara extremt tydliga och tala om för henne vad som skall hända under dagen, och vid kvällsboken pratar vi också om vad som skall hända nästa dag.

Vredesutbrotten är värst: det enda som hjälper är om vi försöker hålla oss lugna och tydliga trots hennes hysteri. Men det är inte enkelt... Är det någon son har tips på hur man kan bryta hysteriska skriksituationer?

Hennes blygsel och dåliga självförtroende i sociala sammanhang som dagis och grupplek är också ett problem. Även tips på hur man kan peppa henne på ett vettigt sätt sökes. Särskilt vad gäller fysiska aktiviteter, då hon är rätt klumpig och rädd av sig.

mvh från en orolig mamma
Hej!
Tack för dina konkreta exempel kring de här ofta problematiska vardagssituationerna som barn med speciella behov eller rörliga barn (som insändarna på H12 underbart uttryckte det) har att handskas med.
Man räknar idag med att det finns 1 flicka på 3 pojkar som har ADHD-problematik, men till oss på BUP kommer det 1 flicka på 8 pojkar för att få hjälp! Det här beror troligtvis på att flickor är ett större problem för sig själva, än för sin omgivning! Dvs, att flickor troligtvis generellt har en inåtvänd ADHD, medan pojkar utagerar mer (och då får man tyvärr lättare hjälp och insatser sätts in fortare). Det pågår en stor forskningsstudie i Göteborg ang. DAMP-problematik hos flickor. Och förhoppningsvis leder den till att även flickor kan få den hjälp dom är berättigade till.
Det vore mycket intressant om ni som har flickor med denna problematik hörsammade "en orolig mamma" och skrev in hur ni hanterar "tjej-problematik". Skiljer den sig från "pojk-problematik"? m.m.
mvh Erik Wirkberg  
Kära oroliga Mamma!
Jag har haft Damp ända sen moderlivet. Det började med att jag sparkade så mycket att jag kom ut 3 veckor för tidigt. Jag har varit MYCKET klumpig. Jag har snubblat över mina egna fötter nästan hela mitt liv. Inte dom senaste åren. Fick ingen diagnos föränn vid 13 års ålder. Men mina föräldrar såg att någonting var fel. det här kanske låter konstigt. Men det hjälpte mig. Min mamma sa att jag var tvungen att snubbla för att kunna lära mig springa utan att snubbla. Jag hade ständigt blodiga knän och trillade i sjön stup i kvarten. de hade alltid flera upplagor torra kläder åt mig men de var lika snabbt blöta och smutsiga igen. Jag var rädd för mörker. Men mina föräldrar lät mig ändå gå ner i källaren och hämta något ur frysen då och då (som jag ändå försökte göra). som 12åring konstaterade en optiker att jag aldrig skulle lära mig Läsa!!! Min mamma hade då läst mängder av böcker för mig och själv läste jag bäst i klassen.
Jag hade också ett och annat vredesutbrott om man säger så. Min pappa talade i klara ordalag om vad som gällde! han talade inte emot min ilska men han talade emot vad jag sa som var fel. Vi hade högljuda diskussioner. Men jag lärde mig från dem.
Jag som aldrig skulle lära mig läsa och som snubblade och som hade ständigt blodiga knän och var rädd för mörker och var mobbad i skolan har nu lärt mig att stå rakryggad och jag snubblar inte längre (jag springer) Jag Skriver själv (jag är den enda i hela sverige med det här synfelet som lärt mig läsa) och mörker skrämmer mig inte för 5 öre! Jag blir fortfarande rasande ibland och ställer mig och skriker. Men jag håller i alla fall tillbaka mig själv från att slå ner folk. jag fick själv lära mig att hålla ilskan i styr.
Vet inte om det hjälper dig mycket. Men mina föräldrar lät mig gjöra alla dessa misstag. Jag har lärt från dem och nu säger människor att de lär från mig. inte vet jag då hur det går till. Jag har bara lärt mig att vara jag och jag hoppas att inte folk lär sig att vara mig för vem ska då vara dom?
däremot tycker jag inte att ni ska tvinga flickan att göra saker hon bara VÄGRAR på grund av rädsla. Kanske Låta henne börja att Leka med en annan unge. När hon känner sig trygg där kan man gå vidare. Mina föäldrar gjorde ett misstag. och det var att tvinga iväg mig på saker jag var livrädd för. Det har lett till att jag nu har svåra problem med panikångest. Dock Ger jag INTE upp! Jag är lika envis som jag är uppfostrad till. Gör allt jag vet att jag klarar av i hopp om att klara av ännu mer.
hoppas det hjälper. det här är inte lätt. Min mamma har många gånger berättat hur mycket hon slet med mig. Pappa kämpade också. När morföräldrar tog hand om mig för 2 dagar hade de fullt sjå. Jag höll igång från tidiga morgon till sena kväll. Jag är fortfarande överaktiv. fast lite klok har jag nog blivit.
Lycka till!
/Sandra
har länge förståt att min dotter hade något problem redan sen hon var liten. För 2 år sedan var vi första gången på bup där konstaterades det att hon hade ADHD men det gjordes inget mera vi fick uppslag om hur vi skulle hantera henne och oss själva i viss mån. Allt var frid och fröd förutom att hon fick sina uttbrott mellan varven men de var inget som var värre än vi kunde hantera. Hon börjar klass 6 på högstadiet och allt blir till ett rent helvete bokstavligt talat hon börjar röka, snatta alla är idioter inget är bra, vi har nu idag varit på bup igen och nu helt plötsligt så ska hon få medicin och de ska prata med skolan för saken är den att där finns det ingen som förstår en utan de säger att det är brist på uppfostran och att hon kan om hon bara vill, men har man koncentrations problem så gör man så gott man kan. Jag ville bara skriva av mig och höra om det finns fler som jag som har en dotter med ADHD som har de svårt i skolan och aldrig blir förståd. Susanne

Hej Susanne

Flickor får mindre hjälp än pojkar! Och det är oacceptabelt, men forskningen kring NPF görs för det mesta på pojkar och att pojkar utagerar mer gör att pojkar märks mer, blir tydligare problem för omgivningen och därmed sätts åtgärder in snabbare. Men som tur är börjar flickor med NPF uppmärksammas mer, men det kommer att ta tid innan flickor får acceptabel hjälp (vi får alla hjälpas åt att påskynda situationen).

 

Vänliga hälsningar / Erik Wirkberg

Hejsan!
Jag har en flicka som snart blir 11 år.Hon har ADHD minus överaktivitet dvs ADD jag undrar hur man kan komma i kontakt med andra barn som har en liknande situation.
Jag vill så gärna hjälpa henne att hitta en kompis.
Bästa hälsningar Ingrid i Järfälla

Hej Ingrid

Du kan gå in på www.attention-riks.se , där finns mycket information och även chattsidor för ungdom/ung vuxen. Sedan hittar du också alla lokalföreningarna som finns i landet, de ordnar ofta träffar.

 

Vänliga hälsningar / Erik Wirkberg

hejhej
har en "liten" fråga.
Det är så här att jag och min man har börjat undra om våran dotter på 5 år är någon typ av "bokstavs-barn" hon har väldigt svårt att koncentrera sig, svårt att förstå när man försöker förklara olika saker för henne, är otroligt överaktiv, får extrema raseriutbrott oftast bara av att man ber henne komma in när hon vart ute, kalar inte av att man "höjer" rösten åt henne att man säger till på skarpen, då ruggar hon tillbaka ungefär som om man skulle slå henne, vilket vi aldrig gjort så jag förstår inte varför. Vore jätte tacksam om jag kunde få hjälp med hur jag ska hantera situationen. på bvc första/enda gången vi va upp sa att vi skulle testa med att ta bort socker från hennes kost och det var väl för ca 6 månader sen och hon äter knappt nåt med socker nu och det har absolut inte blivit bättre snarare värre. Vad ska jag göra??

Förtvivlad mamma

Hej "förtvivlad mamma"

Jag skulle föreslå att du ringer till BUP och beskriver hennes svårigheter (ha dem gärna nedskrivna framför dig), och utifrån det titta på om hon behöver utredas.

 

Vänliga hälsningar / Erik Wirkberg