Hej!
Har en 18-årig dotter som jag tror har någon beteende störning. Hela tonåren problem med skolan trots att hon är väldigt skärpt.Har gått om första ring, bytt skola. Orkar inte gå upp, är uppe på nätterna, kan inte koncentrera sig, börjar och slutar på olika aktiviteter, läste in och klarade körkortsteoring på två veckor, klarar inte av körning för har ingen uthållighet, kan inte koncentrera sig. Ständiga vredesutbrått, har sönder dörrar och saker hemma, har tagit tabletter och hamnat på sjukhus, varit gravid två gånger, jättecharmig och snäll ibland. Går hos en psykolog som inte har förstått problemet. Hon har en pappa med samma typ av beteende som just nu är inlagd på psyket, aldrig har fått diagnos, har haft 100 tals jobb under åren, ekonomiska katastrofer.
Har en till "normal" äldre dotter utan problem.
Det är inte bara vanliga tonårsproblem, inte heller droger, tror jag.
Hur kan jag få henne att förstå att hon behöver hjälp innan någon stor katastrof inträffar? Hon är vuxen men behöver diagnos för att få hjälp och förståelse att hon är som hon är. Jag skulle orka om jag fick någon etikett på problemet. /Marianne

Hej Marianne!
Vad det gäller vuxna och neuropsykiatriska funktionshinder har det funnits en villfarelse att det inte finns, dvs att t ex ADHD är barndiagnos. Forskningen visar att uppmärksamhetsstörningen inte växer bort utan man oftast lär sig hantera den bättre som vuxen. Och då kan man ju spetsa till det genom att fråga sig var man har trott att problematiken har tagit vägen! Men idag börjar vuxenpsykiatrin ta de här svårigheterna på allvar och olika utredningsteam blir fler och fler runtom i landet.

Det brukar vara svårt för föräldrar att själva motivera barnen att söka hjälp. Jag vet inte var i landet ni bor och vilka möjligheter du har att ta hjälp av "professionen" med att prata med din dotter? Psykologen din dotter har kontakt med, kan någon hjälpa dig med att få denne att förstå? Så kan denne prata med din dotter. Sedan finns Riksförbundet Attention (www.attention-riks.nu) där det finns grupper/rådgivning för vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder.
Ni som är inne på sidan, skriv in tips till Marianne!
mvh Erik Wirkberg

Hej!
14års åldern är en viktig ålder.Det händer mycket med barnet då.Det här som du säger att han inte lär av sina misstag beror på att han inte fått klara regler och struktur.Han uppfattar aldrig att det är hans fel när ett bråk uppstår. Det är alltid den andras fel.Han har svårt att sätta sig in i den andra personen, hur han mår.Han upplever att han inte har gjort något fel.Ni måste lära ut vad det sociala livet går ut på. Med att möta människor,och hur man uppför sig. Han vet inte det bara så.Allt måste han lära sig.Allt. Om och om igen.Han måste även ha regler som han ska följa.Jag vet för jag har en son som är 17 år idag och som jag har jobbat med sen jag fick diagnosen. Sen fick jag själv diagnosen ADHD fö r4 år sen. Har jobbat med mig sen dess.Föreläser idag runt om i Sverige om detta ämne. Lycka till Ralph

Jag är en tjej på 17 snart 18 år som snart ska genomgå en utredning om jag har Damp lr ADHD. Men jag har hört att det tar lång tid ch vet inte om jag skulle årka med det.. Jag undrar om det är värt det? Min uthållighet är nämligen skitdålig. Är nästan säker på att det är nåt och frågan är om det är nån vits med det hela? Kan det bli bättre om jag får en diagnos? Alla tror att jag har Damp eller nåpt liknande.

Hej!
De flesta (som jag kommit i kontakt med) som har fått en diagnos i vuxen- eller tonårsålder har uttryckt att de äntligen har fått en "förklaring" till varför många saker har hänt och varför "annorlundaskapet" har känts så starkt.

Det som också tas upp är att man har fått möjligheteten att få hjälp med framför allt nedsättningen i uppmärksamhetsförmågan via medicinbehandling. Andra behandlingsmetoder för vuxna finns det fortfarande mycket lite av.

Skriv in synpunkter ni som har utredds eller funderar på det!
mvh Erik Wirkberg

barn som fått diagnosen måttlig DAMP/ADHD och inte är direkt utåtagerande men inte fixar att gå till skolan. Klarar inga krav. Kräver här och nu med en gång uppmärksamhet. Inte kommit till skolan på över en termin. Har just nu hemundervisning som han orkar ca 3 X 3 min. Mamman mycket stöttande och vill på alla sätt hjälpa. Har någon erfarenhet av dessa " deprimerade " ungdomar (14 år )

Hej!
Vi har några barn som hamnat i läget att inte orka gå till skolan. Om det beror på depression eller något annat måste utredas så att man kan sätta in rätt åtgärder. Men hur som helst är det oftast bäst att i små steg öka uppgifter med ett förstärkningssystem med motivationshöjande belöningar inlagda. Ni som är inne på sidan, skriv in tips!
mvh Erik Wirkberg
hej! jag är en tjej som är femton år. fyller sexton nu i maj. jag fick reda på för ungefär två månader sen att jag har ADHD. skulle bli väldigt tacksam om någon kunde dela med sig av sina erfarenheter. behöver stöttnig.
Ensam
 
Tjena Ensam!!=) Jag är oxå en tjej som har ADHD, inte alltid så himla lätt.. Är 17 år.

Om du har frågor som du vill ställa så kan du ju gå in på www.asphelpers.com/damp/ ...
Där får du snabbt svar på dina frågor och funderingar.. det här forummet är sååå jävla trögt. kram/ Anna *paradise*

 
Hej "ensam"!
Ska man chatta så är inte det här rätt forum. Men du är jättevälkommen att ställa frågor/ge tips här. Tack "paradise" för länktipset.
mvh Erik Wirkberg
Hej!
Mamma till en tjej på 17 år som har diagnosen adhd. Hon har svåra sociala problem där inte våra ramar når. Vi känner oss maktlösa efter¨som hon enligt lagen är stor nog att klra mycket själv, men inte gör det pga sitt handikapp. Socialen och barnpsyk tycker att hon är ett svårt fall och står maktlösa. Vi som föräldrar har juridiskt ansvar men kan inte rå på henne. Vad kan vi göra. Det är en tjej som intellektuelt står över de flesta, men som känslomässigt är på ett litet barns nivå. Hon är dessutom fysiskt mycket stark.

Mamma som inte orkar mer!
Hej!
Du skriver att socialen och barnpsyk står maktlösa, men dem kan ju inte ge upp. Jag vet att socialen på många ställen har något som kallas för "Rådslag", där man samlar alla personer runt ungdomen. Den leds av utbildade ledare och mynnar ut i samverkan med syfte att hjälpas åt med olika insatser. Jag tycker du ska kolla upp om er social har den eller om dem kan skaffa fram ledare.
mvh Erik Wirkberg
 
Hej. Har en son på 17 år.
Har ingen diagnos men jag tror att han har någon typ av ADHD. Vi går på BUP men jag vet inte vad det kommer att leda till. Har haft det trassligt i skolan under alla år. Går nu på gymnasiet och det funkar bättre med lärarna nu än innan i alla fall.Han är duktig i skolan om han bara kommer igång och orkar. Vårt största problem är för tillfället att han spelar för mycket data, för mycket menar jag i stort sett hela dygnet. Han går inte och lägger sig förrän frammåt morgonen och orkar därmed inte gå upp när han ska till skolan.Skulle han vara ledig från skolan så sitter han uppe hela natten.Ibland när vi kallar på honom så går han bara upp och låser dörren och sätter på musiken högt, sen kan vi inte göra mycket mer.Vi känner oss så
maktlösa och vet inte hur vi ska orka och vad vi ska göra.
Min man har fått ändra sin arbetstid på morgonen för att köra sonen till bussen för att överhuvudtaget få honom dit.Andra säger att vi inte ska bry oss om att kalla på honom och att vi daltar med honom,men gör vi inte det så vet jag att han aldrig kommer att klara av ett normalt liv, så känns det i alla fall.
Ta bort datan säger nån,då flyttar sonen till en kompis och fortsätter spela och då känns det som man har förlorat som förälder.Vet ej hur vi ska ta oss ur det här, vi orkar snart inte mer! Till saken hör att sonen har ett fruktansvärt humör när man ställer krav på honom, som man ju gör när man ska få honom att bli lite social.Detta blev ett långt och lite svamligt brev, men jag hoppas att
någon kan ge lite råd om hur man skulle kunna göra. Ett år till sen är han myndig och då har vi inte ett dugg med att göra vad han gör (säger sonen).Det finns väl hopp för oss också? Mvh oroliga föräldrar.
Hej "oroliga föräldrar"!
Min erfarenhet är att det här är inte bara vanligt idag med ungdomar som har ADHD, utan det är många som sitter uppe på nätterna (ute på nätet). Man spelar spel med varandra och "chattar".

Jag arbetade med en kille som också på ett liknande sätt som er son satt uppe hela nätterna. Vi anlitade vår "sömnexpert", en doktor vi har på BUP som specialiserat sig på sömnproblematik. Enligt honom ska man först försöka få till en mycket meningsfull och motiverande dagsprogram, som kan locka mer än att sitta uppe på nätterna med datorn.

Det visade sig vara jättesvårt! Det anlitandes en lokal "sportidol" som försökte få honom att komma upp på morgonen. Det gick inte. Sedan provade vi med ett belöningssystem för att få honom att vända på dygnet. Ska man vända tillbaka dygnsrytmen ska man gå framåt, alltså lägga sig senare och senare utefter ett schema. Det gick bra till en början, men han orkade inte fullfölja schemat.

Det återstod att lägga in för en sömnutredning. Vad jag vill berätta med det här är att ni ska inte ta på er skulden, för just de basala sakerna som sömn och mat är det svårt att hantera (både för er son och er som föräldrar). Man måste oftast ta hjälp utifrån och för det mesta löser det sig till slut genom att det kommer saker som lockar mer på dagtid än på natten.
mvh Erik Wirkberg
 
Hej!
Jag är mamma till en son med diagnosen ADHD-Damp sedan 6 års ålder. Nu är han fjorton år och mitt i puberteten med ständigt ökande sjävständighetsbehov. Men hur kan man bli självständig när man inte "lär sig av sina misstag" dvs har riktigt klart för sig hur händelseförloppet var i en konfliktsituation eller riktigt förstår vad som var orsak och verkan etc. Dels har min son svårt att förklara sitt eget handlande i ett bråk eftersom han inte minns allt i rätt ordning eller har minnesluckor som han ibland fyller i med något som inte är sant men verkar bra eller troligt.Jag har förstått metoden med belöningar och delmål för "gott uppförande" men kan inte riktigt applicera det på att träna förmågan att ha beredskap inför nya sociala situationer och inte upprepa samma misstag om och om igen.
Hej!
Att komma in i puberteten är oftast besvärligt för alla ungdomar, men att dessutom ha ADHD-problematik brukar oftast medföra mycket större problem. ADHD innebär ju att man t ex har svårt att HINNA uppfatta hela situationer och när hormonerna dessutom sätter fart är det ännu svårare att hinna med.
Du skriver att du har förstått metoden med belöningar och delmål för "gott uppförande". Jag ser inte det riktigt så. Utan det system jag förespråkar handlar mera om att ge barnet/ungdomen strategier, dvs att i små steg kunna hinna se hela situationer med hjälp av förstärkningar för motivation. Så det primära är inte "gott uppförande", utan hjälp till att träna förmågan till kunna hantera och se hela sociala situationer.
Min erfarenhet från mitt arbete är att man måste värdera ännu mer vilka situationer/händelser man som förälder måste "ge sig på". Att man måste sänka kraven och välja färre saker, man kan sätta sig ner och skriva ner några saker som känns viktigast att lägga kraften på. Och ett tydligt, nedbantat förstärkningssystem hjälper oftast till att minska frustrationen under den här perioden.

Ni som är inne på den här sidan, skriv in era erfarenheter/tips vad det gäller ungdomar med ADHD/DAMP och tonårspuberteten!
mvh Erik Wirkberg
är 20. fick diagnos för 1,5år sedan. går på metamina (-->deppression som medicineras)
det är så. man vet inte vad man gör. man är inte medveten. man vet för andra säger men det kommer inte in i en. iom att man vet vad man gör/gjort å hur man gör/gjort så kan man prata och berätta om det. men det är inte "fattat". det har inte nått en. det är inte "förstått". tills man (iaf jag) kommer till ett "klick".. då allt är så fel som det kan bli och man mår så dåligt så det inte mer går..
man tvingas sluta "prata"... man kan prata massa men inget säga endå, man säger inget som betyder, inga "nyckelord"....för det får inte plats mer att glömma..
DÅ börjar det komma.. ALLT på en gång! i korta ryck stunder bilder ord bokstäver i huvudet och man börjar sakta att fatta lite lite lite... och först då kan man börja SE och påverka det lilla man kan..dvs. utbrott hopp i berättande...
det är vidrigt att inte veta.
så man antar.
försöker göra rätt hela hela tiden.
fast det blir fel.
för ingen ser som man ser..

till att se "cirklar".. saker man gör om å om igen.. som man inte lär för man inte förstår för man inte kan för man inte får tid för allt fortgår i samma spår.. frammåt.. för man inte hinner...
behövs någon som inte ger upp. aldrig sviker och kan ta hur mkt skit som helst ..skit som man inte menar.. (skit=utbrott)
de finns få som är nära som kan.
därför finns psykoterapi...
för att lära sig bryta cirklar som alltid funnits... alltid varit..

men allt tar tid! snälla stressa inte!!! var varsam sakta och SÄG VISA att du älskar så OFTA du kan!! SNÄLLA GÖR verkligen det.. vill ingen sa ha det som jag.

ha tålamod.
för även om det inte verkar som om han älskar så gör han det mer än du tror anar själv känner..

man känner ju allt starkare... lova du säger det till honom..

att du älskar..

och ge tålamod..

han kommer antagligen vilja dra flytta sticka du vet bäst själv hur du ska göra i den situationen bara att han MÅSTE veta att han ALLTID FINNS kvar OCH KAN komma TILLBAKA.. jätteviktigt...

*ge*;
*krama han så länge du kan*