Jag har en son på 11år som har vad jag tycker liknar ADHD, han är testad hos psykolog och har inlärningsvårigheter samt äter medicin Tofranil mot sina okontrollerade impulser. Jag har nu för avsikt att få en diagnos på honom. Är jag på rätt spår?
Orolig Mamma

Hej "orolig mamma"!
Min erfarenhet är att har man ADHD så är det inte konstigare att få en diagnos som när man har t ex diabetes. En diagnos är ett samlingsnamn för ett antal kriterier, oavsett vilka bekymmer man har. Det är ju faktiskt generellt så att man får mer hjälp om man har en diagnos än annars.
mvh Erik Wirkberg

Hej jag skulle vilja ha ett råd! Har en grabb som fyller 15. Han har fått diagnos svår adhd, svår damp med svåra beteendestörningar När den utredningen gjordes var han 9 år och väldigt överaktiv utöver det vanliga,vad som helst kunde hända. Då var jag övertygad att han även hade AS. Vilket jag inte fick gehör då.(vilket jag nu förstår, han var ju så överaktiv så det handikappet "överskuggade" allt annat.) Nu när han har kommit in i tonåren så har hans överaktivitet dämpats, men hans förstående av sociala samband lyser fram, bla förstår han överhuvudtaget inte på att andra människor är människor med egna tankar och känslor. Han går nu på ett hvb-hem och mår mycket bra, skolan funkar fritiden funkar och det funkar mycket bra här hemma också. Nu undrar jag är det vist att dra igång en utredning till för att ev bekräfta att han har AS eller inte, när det går så bra för honom. Kan det vara någon hjälp för honom i framtiden. Bemötandet på hvb-hemmet förändras inte av en an!
nan diagnos ej heller här hemma. Jag tänker i framtiden när han ska börja i gymnasiet(om 4 år), kan en diagnos av ev AS vara till hjälp då? Jag tänker efterrsom jag av erfarehet vet att det är mycket lång väntetid på såna här utredningar. Skulle vara mycket tacksam för svar någon gång i sommar.
lena

Hej Lena!
Neuropsykiatriska funktionshinder är mycket närbesläktade. Det kan vara så att barnet har t ex både ADHD och Aspergers syndrom, men det ena visar sig tydligare under en period för att skifta sedan. Det viktiga att tänka på här är att det skiljer faktiskt en hel del vad det gäller behandling och skolform av de här diagnoserna. Så jag tycker du är helt på rätt spår.
mvh Erik Wirkberg

Jag är en farmor till en pojke som är föremål för utredning ang.ADHD.Pojken(6år) är mycket duktig, kreativ, konstnärlig,urgullig,men ochså våldsam kastar saker slåss mm.Pojkens Mamma har ochså tydliga tecken på någon störning,har svårt att fokusera på mer än en sak.Har väldigt lite empati. Skyller sina egna
tillkortakommanden på andra.Tex.den lille pojken,är otrolig tidsoptimist.Kommer sällan ut före kl 17.00.kan inte hålla avtalad tid.Kan följaktligen inte sköta ett jobb.Jag undrar Hur mycket av pojkens problem är arv eller följder av en jobbig hemmiljö?Mamman är i övrigt duktig lagar mat ock sköter hemmet även om ordningen i hemmet är rena kaoset.
barn.

Hej farmor!
Forskningsstudierna visar att det finns en mycket tydlig och stor ärftlighetsfaktor. 80% av barnen med ADHD har en närliggande släkting med ADHD, 50% av föräldrarna har likartad problematik. Sedan vet man skador under graviditeten och förlossningen också är orsaksfaktorer. Om du vill så kan du kontakta mig på erik@wilu.se så skickar jag några sidor ur min bok om ADHD.
mvh Erik Wirkberg

Hej jag har en son som är 7år och som sedan redan tidig ålder haft agresiva utbrott i för snabba förändringar eller när han inte accepterat situationen i sig dvs miss uppfattat olika konflikter.
Under dagis tiden var dessa utbrott observerade som dåligt självförtroende ända tills nu i skolan har problemen vid konflikter varit kontroll bara Men ända sedan skolan börjat har problemen ÖKAT markant och jag känner inte igen min son längre.Han har svårt med sin koncentration utbrotten kommer tätt minst en gång dagligen han gråter i längre perioder och är tröstlös han skriker avbryter lyssnar inte på till tal han har dock empati och inga motoriska problem över lag Hans pedagog ser tendens till ADHD men anser också att förekommer kraftig deprition till grund för allt negativt som han uppleft Har han ADHD eller nån mindrelindrig DAMP?
Hej!
Som du förstår så kan man inte säga om din son har ADHD eller DAMP såhär på nätet. Om du kontaktar mig på erik@wilu.se så skickar jag några sidor ur min bok om kriterierna för ADHD-diagnos.

Det du beskriver kan man iaf konstatera att din son har det mycket jobbigt och måste få hjälp. Att ha stora koncentrationssvårigheter innebär för barnet att han inte hinner med att uppfatta hela situationer för att han inte kan sålla och värdera dem. Då krymper han dem till detaljer med missförstånd och tillkortakommanden som följd. Det här innebär att självkänslan blir sämre och utbrotten ökar. Det här måste han ha hjälp med.

Ni som är inne på sidan, skriv in tips!
mvh Erik Wirkberg

 
Hej!

Jag har en son som ska påbörja sin utredning på bup. Vi fick tid för utredning efter första samtalet på bup. Barnpsykologen gjorde den bedömningen att han måste få en diagnos snabbt. Jag fick väl ingen direkt chock, för jag har haft på "känn" att något har varit fel. Däremot stor skuld till att jag inte har reagerat snabbare, alla dessa gånger med tillsägelser och oförståenden ifrån min sida. Att jag inte har fattat när han inte kan knyta sina skor, att han bara vill dö (som han själv säger), hur han ska göra. Han är inte våldsam men får raseriutbrott för minsta lilla, dålig självkänsla, dåligt med sociala kontakter. Fixar inte skolan, det var faktiskt skolan som slog larm. Jag vet att det har gått i perioder i skolan , men nu är det värre än någonsin (han går i tredje klass).Han är båda hyperaktiv och låg. Kan man bli "hemma blind"? I så fall är jag ett mycket dåligt exempel på dålig mamma.Andra mammor ser och ber om hjälp, jag ser ingenting så skolan tar upp det. Är det hä!
r vanligt? Att inte föräldrarna reagerar?
MVH
En mycket dålig mamma
Hej "mamma"!
När jag läser brevet så kan ingen (inte ens du) få mig att tro att du skulle vara en dålig mamma! Det är vanligt att man som förälder har på "känn" att barnet har extra svårigheter, men det är också naturligt att tänka att det kan vara i perioder, det går nog över m.m. Det ÄR svårt att "sjukförklara" sitt barn. Jag har samlat på den vanligast "gången" som föräldrar beskriver:

• Föräldrarna har oftast känt tidigt att något är ”fel”.

• BVC har ofta varit lugnande (”barns utveckling är olika”).

• Dagis har oftast tyckt att barnet är livligt, charmigt och positivt.

• Myndighetskontakter. Föräldrar beskriver ofta långa utredningar om familjeproblem, och om deras lämplighet som föräldrar.

• Skolstart (”oftast livligt och omoget barn, men det rättar nog till sig”).

• Oftast ökande svårigheter (i skolarbetet och i kamratkontakten).

• Mellanstadiet (”ofta omöjlig elev, trotsig, föräldraprotester”).

• Högstadiet (avstängningar från skolan, ensamhet, fel kamratgäng, egna myndighetskontakter ).

Hoppas ni får behandlingsinsatser efter utredningen (det ser inte så ut på många håll i landet). Kan du återkomma och berätta hur det går? mvh Erik Wirkberg
Hej!
Jag skulle gärna vilja veta hur en utredning går till.
Tack på förhand
ABO
Hej "oroliga mamman"!
De svårigheter du beskriver att din son har tycker jag att du ska ta kontakt med BUP eller Barnhabiliteringen för att din son ska få en utredning. Vart man vänder sig är olika i olika delar av landet, t ex i Uppland har vi något som kallas för VITS-team som man ansöker till i första hand. Kolla upp vad ni har hos er.
mvh Erik Wirkberg
Hejsan!
Lärarna i skolan har ofta sagt att våran son har svårt att komma igång och jobba....och att han är så oförutsägbar i humöret sitt.....han har väl inte dagliga utbrott och inte långvariga heller.....men skolan tycker i alla fall att det är ett problem.....de dagar som jag är med i skolan går det hur bra som helst...då jobbar han på som bara den.....
I skolan tror de att han har någon form av diagnos och vill att han ska utredas för då är det lättare att skaka fram en assistent som han inte själv vill ha!!!
Då vi själva har varit i kontakt med PBU så är de mycket tveksamma att han skulle ha någon form av diagnos....så jag bara undrar...vad bör vi göra....ska vi utsätta honom för allt vad det innebär att testa om han skulle ha någon form av diagnos eller inte??????
Vad tycker ni?

Funderande Mamma........
 
Hej "funderande mamma"!
Om ett barn behöver utredas eller inte beror på hur stora handikapp barnet har sin i sin tillvaro. Jag tycker att man inte ska vara rädd för att utreda om man kommit fram till att det kan hjälpa barnet. Men att ha som huvudskäl att barnet ska utredas för att han/hon ska få assistent är inte ett godtagbart skäl, för det är inte så att barn med diagnos har RÄTT till mer hjälp än andra som behöver hjälp (utan diagnos). Alla barn som har svårigheter ska ha den hjälp de behöver (fast jag vet att det långifrån är så jämt).

En utredning är egentligen ett sätt att ta reda på vilka resurser och brister barnet och hans/hennes omgivning har. Och efter det ser man om barnet uppfyller en diagnos eller inte.

Som du märker så kan jag inte råda er om er son ska genomgå en utredning av det ni beskriver, utan bara försöka tala om att en utredning är ingen behandlande del, dvs hjälpåtgärderna är oftast de samma oavsett diagnos eller inte.
mvh Erik Wirkberg
utanförskap?
men om nu inte sonen tycker sig vara anorlunda än någon annan då??
Ska man ändå som förälder *puscha* för en utredning???
För fast han inte ser ut att lyssna så har han ändå hört och uppmärksammat vad läraren har sagt....vilket gör dem en aning förbryllade....och oss oxå för den delen....*L*
Hej "L"!
De allra flesta tonåringar som jag träffar som har neuropsykiatriska funktionshinder beskriver utanförskap under uppväxten som det största problemet. Och även när man pratar med vuxna som också har de här problemen beskriver de flesta samma sak. Jag har haft många barn som jag känt nu i många år genom mitt arbete (har jobbat med den här problematiken i 10 år), men de har inte kunnat prata om utanförskapet förrän i tonåren.

Om man ska, som du uttrycker det "puscha" för en utredning, tycker jag helt beror på hur handikappande barnets tillvaro är. Att debattera om för eller emot utredning är för mig obegripligt. Har barnet svårigheter som gör att man tar ställning till att de är betydande tycker jag det är självklart att man ska utreda dessa för att barnet ska få den bästa hjälpen. Det finns forskning som har forskat fram behandlingformer som passar extra bra för vissa diagnoser.
mvh Erik Wirkberg
Hej!
Vår mellanpojke 12 år har mellan åren 3-10 varit överaktiv, impulsstyrd och ojämn i humöret. Har med hjälp av pedagogiska anpassningar och föräldrastöd klarat av att gå i vanlig klass med gott resultat. Många i omgivningen har dock föreslagit utredning för att se om han uppfyller kriterier för en diagnos (ADHD?)Vi föräldrar har hållt emot... Mellan åren 10-12 har en markant förändring skett. Han är numera snarare passiv än aktiv. Sover mycket och ligger på soffan. Sakanr varaktiga kamratkontakter. Har en tendens att "kväva" sina kompisar. Ärmed en kamrat INTENSIVT i tex tre dagar, sedan en ny kompis osv...
Vi börjar oroa oss för tonåren. Vad kan man förvänta sig? Kan överaktiviteten återvända?? // Nemo
Hej Nemo!
Min erfarenhet är att tonårstiden är ofta dubbelt så jobbig för barn med ADHD. Dels för att arbetsminnes-problematiken ställer till det mer och mer (större krav på alla sätt i tonåren) och sedan att puberteten kommer till. Det man har sett att i övre tonåren/vuxen ålder minskar överaktiviteten, medan uppmärksamhetsstörningen oftast består. Men har man lärt sig att hantera situationer på ett bättre sätt, så märks inte det lika mycket.

Men det här gäller de som har ADHD, det vet vi ju inte om er son har. Det finns tre olika slags ADHD, en där både uppmärksamhetsstörning och hyperaktivitet/impusivitet ingår, en med uppmärksamhetstörning som huvudsymtom och en med hyperaktivitet som huvudsymtom.
mvh Erik Wirkberg