Hej!
Vår familj misstänker att vår dotter lider av någon slags bokstavs störning. Vi kan väldigt lite om detta och har ingen som helst aning om hur man på bästa sätt tar reda på hur det ligger till. Hela familjen är trött och allt är så fruktansvärt "uppstirrat" av att vår lilla 4 åriga Emma sliter och drar i oss, får hysteriska utbrott, blir besviken på sig själv, pratar oavbrutet, flaxar och hoppar...ja listan kan bli så oändligt lång...

Hur ska vi nu göra för att få hjälp på rätt sätt? Måste vi kämpa mycket för att få hjälp? Vi är så ledsna och trötta. Hennes lillebror nu 8 månader kommer inte till att få det lätt med en så dominerande, kontrollerande och bestämmande lillasyster. Och vi är så oroligt för hur det ska gå i skolan...

Mvh
Therese

Hej Therese!
Bästa sättet att få hjälp är att ni lånar böcker, kollar på Internet m.m. Dvs att ni försöker skaffa så mycket kunskap som möjligt för att själva kolla om det ni misstänker kan vara sant. Det kan låta jobbigt att börja med, men min erfarenhet är att det blir lättare att få hjälp ju mer kunskap man har som förälder kring det ni misstänker att er dotter har, dvs neuropsykiatriskt funktionshinder. Ni kan börja med att titta på det "Informationssidor" vi har här hemsidan och läsa inläggen från föräldrar.

Om ni kommer fram till att er dotters problematik troligtvis beror på ett neuropsykiatriskt funktionshinder så ska ni ta kontakt med BUP, barnhabiliteringen eller om ni har något annan instans i er kommun (det ser olika ut i landet). Erfarenheten är från föräldrar att de flesta måste kämpa mycket för att få hjälp och det bästa är om man har någon som kan hjälpa till (vänner, mor-farföräldrar m.m.).

Vad det gäller ADHD/DAMP så vet man idag att de har biologiska orsaker. Att uppmärksamhetssvårigheterna beror på en "sänkt vakenhetsgrad", dvs att blodet går saktare till kontaktställena i hjärnan. Det betyder att barnet HINNER inte med att uppfatta hela situationer ordentligt. Det medför att barnet MÅSTE hålla sig i rörelse för att hålla hjärnan vaken. Och det är oftast mycket jobbigt att göra, så barnet orkar inte och det medför att barnet får utbrott m.m. Och eftersom barnet ser sina tillkortakommanden (barnet hinner inte uppfatta situationerna) så medför det att barnet utvecklar dålig självkänsla.

Therese, titta på svaret här ovanför ("Utbrott")om belöningssystem. Ni som är inne på sidan, skriv in råd/tips till Therese.
mvh Erik Wirkberg
 

Hej!
Jag är mamma till tre underbara flickor på 11, 4 och 3 år. Min 4-åriga dotter har alltid varit mycket livlig. Som baby skrek hon väldigt mycket (kan ha varit kolik enligt BVC), vi fick ofta, ofta gå omkring och bära på henne nätterna igenom. Från 10 månaders ålder så reste sig våran dotter upp och sedan dess har det knappast funnits några hinder för henne. Hon klättrade på hyllor, bänkar, bord. En period var hon överallt och klättrade. Hon lyssnade ALDRIG på vad vi sa till henne, hon hade sina egna åsikter och såg till att få igenom dem. Hon var också väldigt pigg på att bitas, spottas, slåss, sparkas och skrika väldigt mycket.
I dagsläget så är hon en liten tjej med mycket skinn på näsan. Hon har fortfarande svårt att ta ett nej. Tex idag på dagis när jag skulle hämta henne och hennes lillasyster så ville hon in på dagis igen och hämta teckningar. Att vi redan hade fått med oss alla hennes teckningar lyssnade hon inte på. Men det räcker med att jag säger: "Nej!" så blir hon så enormt arg. Hon spottar, gallskriker i mitt öra, sparkar, skriker och vill inte lyssna. Jag får då även hålla om henne ganska hårt för annars rusar hon iväg i rasande fart.
Efter en stund lugnar hon ner sig. Och då kan man försöka prata med henne.
Det är ofta det är så här i olika situationer.

Är det någonting som inte intresserar henne så struntar hon helt enkelt i det. Då gäller det att som vuxen gå in och hjälpa henne.
Har svårt för att hålla sig till regler tex i lekar och spel, hittar gärna på egna. Vilket inte alltid uppskattas av andra barn.
Skriker högt och ofta, det är som om hon inte kan "prata i vanligt tonläge".
Slänger sig ofta på golvet och gallskriker om hon inte får som hon vill. Vill då även slåss och sparkas.
Hon hoppar ofta från den ena aktiviteten till den andra. Vill måla, spela spel på datorn, bada, leka med kompis - helst inom loppet av 5 minuter.
Hon har även mycket svårt att komma till ro vid läggdags. Verkar många gånger sova oroligt.

Men hon är en otroligt go' liten tjej, som charmar alla. Hon har alltid lösningar på saker och ting - ingenting är omöjligt. Hennes påhittighet är enorm.
Slår hon sig så säger hon oftast: "Det är ingen fara."
För en tid sedan fick hon en sten kastad på kinden utav en dagiskompis. Det uppstod ett stort sår som blödde mycket. Personalen på dagis sa att hon var så lugn och nästan "tröstade" dem istället. På sjukhuset vägrade hon att gråta, trots att doktorn fick limma såret (det svider) och sa till henne att det var helt okej om hon ville gråta. "Ingen fara" var min dotters kommentar. Och hon har alltid varit sådan, vilket nästan har gjort ont i mig som mamma som vill trösta henne när hon slår sig - men inte får.
Min sambo går till en psykolog, pga panikångest, och de har pratat om våran familjesituation och om våran dotter. Psykologen sa att våran dotter kunde stämma in på en beskrivning av barn med AD/HD.
Kan det stämma?
Jag vet inte om jag har kommit till rätt forum men jag skickar denna berättelse och hoppas på svar. Vill bara tillägga att vi älskar våran dotter precis som hon är, hur jobbig vardagen än kan vara. Men visst tar hon mycket ork och kraft. Men vi får oss också många go'a härliga skratt.

Hälsningar/Elisabeth

Hej Elisabeth!
Vad det gäller din dotter så är mitt råd att du skaffar så mycket kunskap som möjligt om neuropsykiatriska funktionshinder. Som du kan se på andra svar på vår hemsida så är det oftast ni föräldrar som är "experter" på era barn och därför har oftast rätt i när ni känner att det kan vara något som inte riktigt "stämmer".

Du beskriver din dotters svårigheter:
- har alltid varit mycket livlig...
- lyssnar inte på vad ni säger...
- svårt att ta ett nej...
- får utbrott och sticker iväg...
- svårt att hålla sig till regler och för högt tonläge...
- svårt att motivera sig till för henne ointressanta uppgifter...
- hoppar från den ena aktiviteten till den andra...
- svårt att komma till ro (sover oroligt) och ta emot tröst...
- verkar inte känna smärta.

Jag skulle nog råda (även om det är vanskligt att göra det när jag inte har träffat din dotter) att ni gör en utredning. Men som sagt, ta reda på kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder och ta ställning efter det om ni ska påbörja en utredning som är inriktad på vad din dotter har för svårigheter och vilka åtgärder som behövs. Och det här med att införa motivationshöjande insatser som belöningssystem (i små steg) som hjälper barnen att dels hålla "vakenheten", att få lyckas och kunna få möjlighet att
hinna uppfatta hela situationer är de flesta gångerna det som ger effekt (se svar till "Utbrott" här ovanför). Ni som är inne på sidan, skriv in era synpunkter till Elisabeth!

mvh Erik Wirkberg
Hej!
Mitt namn är Madeleine och jag har en son som är sju år som har varit under utredning sedan han var 3 år.Det var jag,barnläkaren och bvc-barnmoskan som isamråd diskuterade honom.Nu har han gått på 6-års iett år och hans problematik har förvärrats. Det första dagiset han gick på va inne på vårat spår att han skulle ha nån nevrologisk störning och skaffa en resurs till honom och i samma veva så bytte han dagis.Det nya dagiset satte sig emot det på en gång, dom ville lära känna honom och bilda sin egen uppfattning först.det blev avslag där ansåg att Deniz inte hade den problematik. Men med tiden så blev allt värre och jag fick ofta höra om honom och att han inte klarade av eftermiddagarn, att jag inte kunde jobba heltid osv.obs JAg är ensammstående och Deniz har en lillasyster. Det va mycket turer fram och tillbaka med dagis.Nu när Deniz börja på sexårs så erkände dagispersonalen att dom missbedömt Deniz och att dom har gjort fel från början när dom tacka nej till resursen.
Deniz som person.Aggresiv,koncentrationssvårigheter i större grupper,konflikter med andra barn,rastlös,problem med finmotoriken,problem med empatin för andra människor sängvätare mm
Nu då som sagt har han gått på 6 års verksamheten och problematiken har förverats betydligt. konflikter hela dagarna med personal och andra barn, där Deniz vid flera tillfällen tappat kontrollen och tagit till tilhygen! Nu har han träffat en psykolog på BUP som gjort en massa tester och kommit fram till följande att han har små tedenser till adhd symtom men vill heldre kalla det personlig omognad! Vad kan du utifrån mitt brev bedömma mitt barn?
Hej Madeleine!
Först en reflektion av det här med att man ska själv lära känna barnet och bilda en uppfattning. Kan man inte göra det och ta på allvar det som redan andra har kommit fram till?! Min erfarenhet är att den sortens inställning gör att barnen far illa (medan det nya stället ska "bilda sin egen uppfattning") alldeles i onödan!

Du beskriver att din son har svårigheter med aggressivitet (utbrott), koncentrationen, sociala samspel, rastlöshet och finmotoriken. Alla dessa områden ingår oftast i ADHD/DAMP-problematiken. Och du skriver också att din sons situation förvärras betydligt.

Jag skulle råda dig att ta en ny diskussion med psykologen om vad psykologen menar med "små tendenser till ADHD, men det är nog omognad". Vilka åtgärder kan psykologen göra för en "omognadsproblematik" som kan hjälpa ditt barn? Vad innebär "omognadsproblematik" för din son när han ska börja grundskolan? Vad menas med små tendenser till ADHD-problematik? Har inte din son ADHD? Kan man ha små tendenser till ADHD, men inte ha ADHD?

Jag vet inte hur mycket kunskap du har kring ADHD, men om du behöver så kan du skriva in på erik@wilu.se, så skickar jag några sidor ur min bok kring vad det är och vad det innebär för barnet att ha en nedsättning i uppmärksamhetsförmågan.
mvh Erik Wirkberg

Hejsan. Vill bara säga hur glad jag är över att ha hittat någonting som stämmer in på min son. ODD Trotssyndrom. Det låter inte så allvarligt men vårt familjeliv finns inte längre. I vår familj har vi en pojke som blir sju år snart.Han har blivit utredd och det var inga fel på honom?? Alltså har vi inte fått någon mer hjälp än psykologkontakt. Hans beteende stämmer in på trotssyndrom och han har förpestat livet för alla sina syskon. (hans bror som blir 6 år i år uppvisar stresssymtom för han blir alltid trakasserad av 7åringen. Nu börjar han även att gå på sin lillasyster som blir 2 år i sommar. Storasyster som är fjorton år har flytt hemmet sen många år och vill aldrig vara hemma för att "det är sånt liv". Jag står inte ut! Fast de har jag sagt i 6 år nu. Vet ej om det hjälper att vi delar på oss, men det blir ju ohållbart pga kostnaderna. Ska jag och min man tvingas att skiljas för att vi ska få hjälp? (Bostadsbidrag mm)
Jag kontaktade Bvc när min son var ca2 år Och så här har det alltså gått. Min son är super snäll och ängslig borta,livrädd för att någon ska bli arg på honom,skolans goaste och snällaste unge säger dom. Han är väldigt rutinbunden och jag måste lämna och min man hämta i skolan för att vi ska få honom att gå dit. Han gråter och har ångest för att gå till skolan. (det var samma beteende när han skulle gå på dagis)Men eftersom han är så medgörlig och snäll borta så förstår ingen hur vi har det när han kommer hem. Han störtar in genom dörren kastar sina kläder(helst på sina syskon) och börjar sedan att tjata om att få åka till stan och köpa saker (pokemonkort)Vi säger att nej vi ska inte åka till stan och handla för vi har inga ärenden dit och vi har dåligt med pengar.DÅ bryter helvetet löst och han terorriserar sina syskon och oss föräldrar med tjat, slag, slår sönder saker och retas så syskonen skriker.
Detta är en stor avrundad beskrivning.
Jag blev såå lycklig när ja hittade något som stämde in på honom efter alla dessa helvetes år. Nu ska jag ta tag i detta och försöka kämpa för något positivt.Det måste gå annars får vi splita familjen för att rädda syskonen.
Maja
 
Hej Maja!
De bästa resultaten som redovisats för behandling av ADHD/DAMP är medicinbehandlingen med centralstimulantia, men allt tyder på att psykologisk behandling i form av beteendeterapeutiska metoder har den bästa effekten på problem som hänger samman med trotssyndromet. Det betyder att man måste hjälpa barnet konkret i vardagssituationerna.

Mitt råd till dig är att du tar kontakt med din sons psykologkontakt om att ni måste få konkret hjälp med er familjesituation. Vad det gäller skolan så är det av yttersta vikt att ni samarbetar tätt och tillsammans hittar intresseväckande uppgifter med mycket beröm/belöningar i.

Trotssyndrom (ODD - "Oppositional Defiant Disorder")
Till skillnad från ADHD/DAMP som till stor del orsakas av ärftlighet eller medfödda skador, är orsakerna till att ett barn utvecklar trotssyndrom mera miljöbetingade. Man kan dela upp bakomliggande betingelser i en "Fyr-faktor modell":

1. Omgivningens bemötande.
2. Barnets personlighet.
3. Föräldrarnas personlighet.
4. Händelser/erfarenheter i livet.

Kriterierna :
Ett mönster av negativistiskt, fientligt och trotsigt beteende som varat i minst 6 månader och tagit sig uttryck i minst 4 av följande kriterier:

1. Tappar ofta besinningen.
2. Grälar ofta med vuxna.
3. Trotsar ofta aktivt vuxnas regler.
4. Förargar andra med avsikt.
5. Skyller ofta på andra.
6. Lättretad och stingslig.
7. Arg och förbittrad.
8. Hämndlysten och elak.

Kriterierna skall endast anses uppfyllda om beteendet förekommer oftare än vad som är typiskt för personer i samma ålder och på samma utvecklingsnivå.


Ni som är inne på sidan, skriv in tips till Maja!
mvh Erik Wirkberg
 Gaphals! Jag har en dotter som är 61/2år hon ska snart påbörja sin utredning. Vårt stora problem med henne är att hon skriker när något inte passar, hon sover inte om natten och om vi säger till henne att gå och lägga sig så skriker hon tills hon har väckt sina syskon. Hennes bror är snart klar med sin utredning och har vissa sömnsvårigheter vilket gör att om han vaknar så har vi båda uppe hela natten. Flickan säger hela tiden att hon ska döda sig själv och vi vet inte hur vi ska handskas med det vi har gömt alla knivar och saxar. Tacksam för tips.
Hej!
De flesta barn jag arbetar med säger att dem ska döda sig själv m.m. Det kan härröras till den dåliga självkänslan som de flesta barn med ADHD har och betyder inte att dem vill/ska det. Vårt råd är att inte göra stor sak av det (lättare sagt än gjort för föräldrar!). Mitt råd till er är att införa ett förstärkningssystem i små steg som höjer hennes självkänsla, att hon får lyckas. Om ni vill kan ni ta kontakt med mig på erik@wilu.se så kan jag ge er tips om hur ni sätter ihop systemet.
mvh Erik Wirkberg

 
Hej Erik tack för ditt svar. Man ska inte göra så
stor sak av deras hot sa du det försöker vi att inte göra men vad kan hon ta sig till när hon blir arg alla hotar med olika saker men "vanliga" barn hinner tänka efter innan dom gör något men gör hon det? Hon hotar sina
kompisar med stryk och att hon ska döda dom föräldrar ringer hem och klaga.
Hon skriker och gapar kallar alla för fula saker vill inte gå till skolan eller fritids inga kläder passar allt obekvämt hon slår oss och sina syskon hela tiden, enda gången hon är nöjd är när hon får som hon vill men det är ju alltid något hon vill så det går ju inte att alltid tillfredställa hennes
önskan fast man försöker om inte annat så för husfriden. Skolpsykologen anser inte att det är viktigt med diagnos så allt mal sakta men vem ska hjälpa oss hon kommer inte själv med några ideer.
Lotta
Hej igen Lotta!
Som jag skrev, så är det inte så lätt när turbulensen bara ökar. Ni har tagit direktkontakt med mig och vi ska försöka få ihop ett förstärkningssytem som ska syfta till att er dotter ska få bättre kontroll på sin tillvaro genom att i små steg hinna med i vardagssituationer och få lyckas med ökad självkänsla som följd.
mvh Erik Wirkberg